\"Min konung!
Annatar är åter!\" (Vakten)

\" Åh, Min käre Annatar!
Ni är åter!\" (Ar- Pharazon)
\"Ja! O\' konung,
om ni förlåter!
Jag har talat till vår gud,
Morgoth i sin silverskrud\";
\"För att ni skall länge leva,
måste ni åt Västern segla!
Vrida livet utur Valars hand,
där borta Valinors strand!\" (Annatar)

\"Inte svårare ändå?
Här vi kan ej längre stå!
Samla flottan, ut i strid,
vi skall skaffa evigt liv!!\" (Ar Pharazon)

Och så dundra segelskeppen,
port mot Västern, bort ur världen,
Bort förbi det Tol Eressea,
Bort till Valinor och Gudaland...

\"Här go\' vänner är vårt öde!
här vi finna lön för mödan!
Här vi finna bot mot döden!
Valinor är vårt, de\' e\' lönen!!\" (Ar Pharazon)

Men en röst den eka högt där,
på ett språk de aldrig hört förr,
när han kungen trädde i land där,
uppå gudars hemvistort.

Stora klippblock slog ned uppå,
kungen och hans hirdmäns här,
Och jorden, havet öppna\' upp sig,
bröt där loss det Valinor...

\"De stolta fånar segla dit!
Ingen gåva får de åter,
Valars gåva får de ej där,
dock ett liv i underjord!
Vad är det för ljud i väster?
Är det \"de\" som åmar sej?
Åh, vid Morgoth himlen mörknar!
Vad skall det bli utav mej?\" (Annatar)

Vattnet slog så över riket,
dränkandes dess svaga tro,
Meneltarma, himlens tempel,
skall på bottnen få sin ro...

Annatar i havet vräktes,
förlora evigt alvaskrud,
drog så bort mot östern: \"Mordor!\"
Som ett mörkt ett spöke tjöt.

Landet svann inunder vågen,
men tre kungar funno sig,
på rätta vägen uppå skeppen,
tog sig bort till Midgårds land...

Elendil...
Isildur...
Anarion...