Jag fick lura dej hela tiden, för att du skulle fatta, du minns, hur du inte gillade pesto när vi träffades, inte oliver eller soltorkade tomater, inte rödvin, kaffe, knappt ens öl. Kommer du ihåg, som om du vore ett litet barn fick jag blanda in sakerna i annat. Så som man gör med kattens avmaskningstabletter i gåslever om man har råd med gåslever. Och lite så gjorde du också, ljög för att jag skulle fatta. Det hade du inte behövt, jag fattade hela tiden, du visste det, eller hur.

Jag kanske var gammaldags som reagerade som jag gjorde bara för att du valde att vara med mina polare istället för med mej, men vad fan skulle jag göra, honey, vad fan skulle jag göra. Redan efter ditt första snedsteg så, jag tänkte skriva att jag började känna avsmak för dej, men så var det inte, jag började känna avsmak för mej själv, för du lät mej inte göra annat än just det, kommer du ihåg, va. Hur jag kröp den sista tiden, hur jag började säga förlåt även andra gånger än precis efter vi knullat, kommer du ihåg.

Du var av rejält virke, och jag gillade det. En lantlolla uppväxt på kött sås potatis. Egentligen inget annat, du hade inte så mycket innanför pannbenet. Men det hade inte jag heller. Du var för dum för att gå i skolan, precis som jag. Det var vår största gemensamma nämnare. Men jag gillade allt det där, att karriär och utbildning och sånt kom i andra hand, i sista hand. Vi gick ju ändå på kulturkrogarna ibland, blandade oss med det fina folket. Vi hade ju okej kläder, iallafall.

Kommer du ihåg dom där kvällarna som vi hade ganska ofta, bara du och jag, jag lagade maten för det mesta, grönsaker i ugnen, en bit kött eller en kycklingfile, vi spelade en skiva, någon av dom få som vi båda gillade och drack några öl. Ibland en drink efter maten, innan vi gick ut för att supa, kommer du ihåg. Kommer du ihåg utvecklingen, hur vi ibland, i början, inbillar jag mej, älskade ganska passionerat dom nätterna när vi kom hem, och jag fick känna mej bra, för jag var en okej älskare med sprit i kroppen, kommer du ihåg hur det utvecklades va, hur jag i slutet fick sova på soffan när vi kom hem.

Jag kommer ihåg hur du för det mesta var ledsen mot slutet, och paniken jag kände när ingenting jag gjorde hjälpte dej. Jag kommer ihåg hur du skyllde din otrohet på ett bekräftelsebehov, jag tvivalade aldrig på vad du sa. Men förstod du någonsin hur det kändes för mej, va. Att inget kunna göra, att bara försöka, och misslyckas, förstod du hur det kändes för mej när du behövde vara med andra för att känna att du dög. Förstår du hur det känns för mej nu, såhär i efterhand, när jag känner samma sak som du då, men inte duger åt någon annan. Jag tror inte du förstår. Inte för att du är dum. Bara för att det skulle göra för ont i dej att förstå.

Jag har inte sett dej sen den tredje i nionde, 12.42, Malmö central och du hade supit bort din mobiltelefon så jag mötte dej på stationen och så sa du det där, jag har gjort det igen, sa du och jag kände hur mina jävla ben vek sig och jag bad dej flytta, bad dig dra åt helvete, för det var det enda jag kunde göra, inte för att jag ville att du skulle sticka. Kommer du ihåg den dagen, gör du det, går den på repeat i ditt huvud också, så som i mitt. Och jag kommer ihåg hur jag gick över bron och slog min hand in i broräcket så skinnet lossnade över knogarna, hur jag tänkte att ditt ansikte hade varit en bättre måltavla, mjukare.

Hur som helst så kan jag inte hata dej, jag önskar att jag kunde det, och det har jag ju redan sagt i något sms på fyllan, jag är inte mer än människa, jag heller. Om du har det bra eller ej, det skiter jag i, att du har det bättre än med mej, det betvivlar jag inte. Hur jag har det spelar ingen roll. Inte i detta sammanhanget. Hade jag varit mindre trasig kanske jag också hade kunnat gå vidare, träffa någon ny dum tjej att förstöra. Att lura att hon tycker om saker hon egentligen ogillar, att lura att hon tycker om mej.

Förlåt