Planen var enkel. Peter, som just fyllt 18, skulle inhandla ölen och sedan frakta hem den. Därefter skulle jag ta över ena sexpacket innanför biljardrummets trygga väggar, utom räckhåll för polisens och butikskontrollanternas vakande ögon. Där skulle vi öppna dem och sänka dem, öl efter öl, Peter, jag, Robert, Emil och Jenny och Lena och Alex och vilka som nu kunde tänkas komma över. Det skulle bli en riktig helkväll. Första festen på alldeles för länge.
En kort färd med rulltrappan förde oss några meter ner under gallerian och Peter försvann in på stormarknaden. Jag satte mig på en bänk och väntade. Pensionärer stapplade fram bakom rollatorer och barnfamiljer med tungt lastade kundvagnar girade skickligt förbi dem. Jag lade händerna på knäna och tittade ner i golvet. Bruna, våta fotspår och intorkade tuggummin. Ett
lysrör fladdrade till. Det doftade kaffe från ett underjordiskt konditori några meter ifrån
mig. En virrig dam i röd basker bad ett invandrargäng om vägvisning. De viftade med händerna mot rulltrapporna.
Det var flera timmar sedan Peter, Stefan och jag hade tryckt i oss varsin baguette i skolcafeterian, och hungern började göra sig påmind. Jag tittade på klockan och jag tittade på de långa kassaköerna. Peter syntes inte till. Jag förstod att vi inte hade en chans att hinna med nästa buss. Vi skulle bli tvungna att gå hem, och det skulle ta en bra stund.
Åhhhhh, jag hade en skördetröska i magen. Jag hade ett par gigantiska, rullande kugghjul som malde inom mig, och jag behövde något att stoppa dem med. Baguetten hade, trots att den varit föga mättande, kostat trettiotre kronor. Jag hade betalat med två tjugor och hade därmed sju kronor kvar i bakfickan. De skulle nog inte räcka till någonting, men jag behövde något, vad som helst, något som magen kunde få arbeta med en stund.
Jag reste mig från bänken och gick in i butiken. De magiska grindarna öppnade sig automatiskt och släppte in mig. Fotocellerna var tryggt ovetande om mitt uppsåt.
Först gick jag till tidningshyllan. Blickade skeptiskt över glassiga dammagasin och dassiga herrtidningar. Bläddrade i ett nummer av Spindelmannen som jag redan läst tre gånger. Bläddrade i någon tv-spelstidning trots att mitt Playstation hade gått sönder för en månad
sen. Sen såg jag mig över axeln och gick till godishyllorna.
Sju och trettio för en Dubbel-Daim.
\"Skriv sju och femti istället, era lögnaktiga as!\" tänkte jag irriterat.
Daim. Ett härligt tunt lager choklad över en knaprig botten av läcker kola.
Självklart skulle jag kunna låna pengar av Peter. Femtio öre är förresten ingen summa man lånar, det skulle han kunna skänka bort. Men då skulle jag bli tvungen att leta upp honom först, och det kände jag inte för. Då kanske någon skulle misstänka att det ena sexpacket var till mig, och då skulle planen grusas.
Hade jag tagit med Daimen till kassan skulle jag säkert kunna pruta ner priset. Kassörskor brukar kunna ha överseende om man har femtio öre för lite. Men inte heller det var något som lockade.
I själv verket hade jag bestämt mig redan där på bänken. Jag tog upp Daimen och rörde mig
sakta bort mot pastahyllorna som då var obefolkade och därmed också obevakade. Där vek jag ihop den på mitten och tryckte ner den i sedelfacket på min plånbok. Sedan stoppade jag tillbaka plånboken i fickan och rörde mig mot utgången.
Jag hade funderat en del på det här med att snatta, och den största faran hade alltid tyckts vara att råka tappa stöldgodset på vägen ut från butiken. Den faran var nu så gott som obefintlig. Om jag mot all förmodan skulle tappa plånboken så skulle väl ingen misstänka att den innehöll en Daim?
Med välspelad kyla trängde jag mig förbi kön och kassörskorna , ut i friheten, en Daim rikare och med sju ospenderade kronor klirrande i bakfickan.
Jag såg suddigt, det gör jag alltid då jag är nervös eller exalterad. Jag gick på instinkt, kopplade på radarsynen och flackade förbi färgklickarna runt omkring mig.
Vilket rus! Hela kroppen skakade.
Vilken lycka! Jag hade överlistat systemet, jag hade lurat dem alla! Jag hade genomskådat lögnerna, jag kunde göra vad som helst! Jag skulle aldrig mer behöva betala för någonting. Allt fanns där på hyllorna, redo att plockas ner som äpplen från ett äppelträd. Jag stod över lagen.
Jag satte mig på bänken igen, väntade på att frossan skulle gå över och att Peter skulle komma med ölen.
Peter kom inte. Däremot kom en lång man med snaggat hår och ställde sig bredbent mitt emot mig. Han höll upp en liten namnbricka, som jag kikade på med glansiga ögon. Jag kunde inte tyda vad det stod.
\"Kom med här\", sa mannen och klappade mig på ryggen. Vem var han? Någon slags försäljare?
\"Varför?\"
Han ledde in mig genom butikens grindar med ena handen på min rygg, och det började gå upp för mig vad det var som höll på att hända.
\"Jag tror du glömde att betala för en sak.\"
Han höll i min arm för att jag inte skulle smita. Ha! Smita! Mina ben var alldeles för svaga för att kunna bära mig någonstans. Han höll i min arm och jag hatade honom för det.
Vilken rätt hade han att ta i mig, att hålla i mig som om jag var någon jävla fånge?
Jag visades in på ett kontor. En man med glasögon och prydligt kammat hår satt bakom en dator med fingrarna knattrande mot tangentbordet. Han nickade kort åt väktaren.
Jag satte mig på en trästol av den typen skolsalar brukar vara möblerade med. Väktaren satte sig mitt emot mig och tittade mig strängt i ögonen. Om jag sett suddigt tidigare så var det ingenting mot det här. Jag tycktes se allt genom ett skynke av dimma, och var tvungen att hålla i mig i stolen för att inte tappa balansen. Väktaren lade sina händer på bordet, knäppta som i bön. Situationen var närmast parodisk men jag hade inga problem att hålla mig för skratt.
\"Var har du Daimen?\"
\"Vilken Daim?\"
\"Daimen, jag såg hur du tog den.\" Han lät otålig.
\"Jag har inte tagit någon Daim!\" Vem var den här mannen? Hur hade han kunnat upptäcka mig, jag hade ju inte lyckats upptäcka honom?
\"Du tog en Daim, gick i väg med den, men jag såg dej aldrig betala för den.\"
Jag anade ett kryphål.
\"Jag ångrade mig och la den ifrån mig\", sa jag.
\"Var då?\" frågade väktaren bryskt. Mannen bakom datorn sneglade på mig.
\"Inte vet jag... någon hylla nånstans.\"
\"Allright, får jag kolla i fickorna.\"
\"Visst\", sa jag och försökte låta självsäker, men med stämbanden darrande som nyspelade gitarrsträngar.
Jag plockade ur nycklar, plånbok, pappersbitar och en penna ur fickorna och radade upp dem på bordet.
\"Nöjd?\"
Vakten gjorde en flyktig kroppsvisitering, klappade ett par gånger på mina fickor, och såg snopen och besviken ut.
\"Ja, du kanske talar sanning ändå\", sa han med en utandning.
\"Ja, sa ju det...\" Jag stoppade tillbaka nycklarna i fickan och sträckte mig efter plånboken.
\"Får jag se på plånboken bara\", bad vakten.
Konturerna efter chokladkakan avtecknade sig tydligt genom lädret.
\"Här är den ju\", sa vakten uttryckslöst och kastade plånboken på bordet.
\"Nej, det är den inte\", sa jag, men förstod att spelet var slut. Jag tog ut Daimen, la den på bordet och bröt ihop.

\"Vad fan hände egentligen?\" frågade Peter oroligt när jag mötte honom ovanför rulltrapporna en stund senare. Han höll en tung Ica-kasse i var hand, men deras innehåll intresserade mig inte längre.
\"Jag åkte dit för snatteri\", sa jag.
\"Åh fan\"
Vi gick ut i kylan och slasken. Peter sa ingenting. En buss körde förbi.
\"Jag skulle vilja kasta mig framför en buss\", sa jag.

Jag kom hem, snörade av mig skorna, möttes av ett entusiastiskt \"Hallå!\" från köket och svarade \"Hej hej...\" med betydigt mindre entusiasm. Jag gick in i köket.
\"Har det hänt något?\" frågade mamma oroligt när hon fick se mig. Jag måste formligen ha strålat ur mig hopplöshet.
\"Jag har snattat\", sa jag. \"Jag åkte fast.\"
\"Jaha\", suckade mamma. Jag visste att hon såg på mig, men jag vågade inte titta tillbaka.
\"Så om polisen ringer dig så vet du.\"

Jag kröp ner i badkaret och lät det heta vattnet stoppa om mig som barndomens snuttefilt. Jag sjönk ner under ytan; lät enbart näsan, munnen, öronen och ögonen sticka upp.
Som en krokodil, en flodhäst, en...
Jag var en tjuv.
Jag var en tjuv som skulle straffas, men jag visste inte hur. Att må som jag nu mådde borde
vara straff nog, tänkte jag.
Från köket hörde jag mamma sitta i telefonen och beklaga sig inför någon. Av tonen på henne att döma måste det ha varit mormor. Hennes röst drunknade i vattnets kluckande när det nådde öronen.
Jag sjönk ner lite till. Bara näsan stack upp. Jag suckade. Det kom bubblor från munnen. Jag tänkte att jag bara skulle behöva sänka ner nästippen och hålla den under vattnet en stund så skulle alla problem vara ur världen. Livet var ju inte direkt roligt i övrigt, och den här dagen hade knappast förändrat något, åtminstone inte i rätt riktning.
Jag ångrade inte att jag snattat den förbannade Daimen, verkligen inte. Jag borde ha snattat mer, jag borde ha fyllt fickorna med godis och chips och öl och allt jag kunnat komma över. Jag ångrade att jag åkt fast, det var allt. Nej, ånger var inte nog. Jag hatade mig själv, och jag sjönk djupare under ytan, höll andan...
Jag såg badrumstaket genom en pulserande hinna. Varmvattnet fick ögonen att svida. Jag sved och vattnet sved och vattnet var jag och jag var vattnet. Omvärlden blev dov och alla vassa kanter försvann.
Sen flöt jag upp till ytan igen, blåste ut luft som en blåval, tog ett djupt andetag och fortsatte andas.