Jag vill gå i dina skor
genom vår hemstad
och se på husen
och fånga snöflingorna
som föll på oss två
den där vinterkvällen
då jag ännu var ett barn
och du en författare som inte skrev.

Jag vill se dem alla
genom dina ögon
både nu och då
och ta reda på varför
varför du var allt jag
någonsin drömt om
och varför det var så lätt
för mig att neka dig?

Jag vill vara dig
nästa gång vi möts
och se på mig själv
med en mans ögon
som älskar mig
på ett sätt så konstigt
och komplett och farligt.

Om jag var du för en kväll
skulle jag skriva i dina dikter
vad jag tror är sant
om kärlek, liv, konst och
behovet av att arbeta
osjälviskt, ärligt, längtande
med din handstil
med dina händer.

Jag skulle klättra in i dig
och skapa ordning i röran
det var därför jag lämnade
då jag inte kunde göra det
då jag inte borde göra det
endast du själv har rätt
att städa dina tankar
att rensa upp ditt liv
att öppna ditt hjärta
och ta det där nästa steget.

När vi träffades för en livstid sedan
var det inte du och jag
som vi är idag
det var en trasig pojke
och en trasig flicka
och trasiga meningar
i ett trasigt anteckningsblock…
Två halvor kunde ha blivit en hel
om inte du och jag hade hållit i
två identiska halvor.