Jag stod plötsligt i fönstret, blickar ut mot sjön.
Jag förstod inte hur jag hamnade där,
Men det jag visste är att jag har haft panik.
Det här är inte jag tänkte jag,
Nej det här är inte jag.
Jag håller i fönstrets kanter och känner hur vinden blåser kraftigare.
Jag samlar mitt mod. Jag samlar ihop mina tårar och sväljer dom, tillsammans med min rädla för det här.
Men för helvetes jävlar! Få det och sluta!
Såfort jag blundar ser jag tydligt som på film hur jag begår olika självmord.
Och när jag öppnar ögonen sitter det kvar, men det tynar.
Det här är verkligen inte jag. Vem är det,
Vem är jag?

Jag håller i hårdare med fingrarna, och puttar mig fram och tillbaks. Ut och in genom fönstret, långsamt och lätt.
Musiken står på i bakgrunden, den perfeka låten på högsta volym jag fick.
Det tystnar i låten, och samlar på sig kraft.
Medans jag gungar så hör jag hur musiken kommer tillbaks.
Trummorna slår, och synten och speldosornas ljud klingar ihop.
Jag insåg att det var dags.
Jag behöver inte så mycket mod för det här, jag behöver bara bestämma mig tänkte jag.
Jag puttade snabbare, och puttade tillslut ut mig allt vad jag orkade genom mitt fönster. nånstans mellan 20-30 meter ner mot berget jag hade hållt ögonen på.
Jag föll, och rätade ut mina händer som en fågel.
Jag kunde flyga utan vingar.
Musiken hördes tystare ju närmare marken jag kom.

Allt blev varmt, jag orkade inte röra mig, orkade inte andas.
Allt blev grått för ögonen, precis som området jag bor i.
Allt försvann, jag kunde bara höra mig tänka
"Det här var väl inte så farligt"
Livsglädjen var ju länge borta, men att livet rann ur mig så där kunde jag aldrig tänka mig.
Jag kände hur hjärtat saktade ner, hur det blev kallare igen.

Men jag lät aldrig någon veta vad jag hade i tanke den dagen.
För det var verkligen inte jag.