Vem var hon... egentligen?

Kvinnan med det höga skrattet, som hördes genom alla röster.

Den långa och ståtliga.

Hon med glitter i ögonen

Hon med skuggan i ansiktet

När den drog fram lägrade sej mörkret i hennes ljus och jag sprang förskräckt in på mitt rum och låste dörren.

Hon som pysslade med hemmet, tvättade, lagade mat, städade, putsade och fejade.

Som gick på friskis och svettis och var med i viktväktarna för att hålla sej inom ramen av god hälsa.

Ja...

Vem var hon... egentligen?

Hon som var frispråkig som få. Som med stolthet basunerade ut för alla som ville höra (och dom som inte ville med naturligtvis), vad duktig hennes dotter var på att sjunga och skriva.

Hon som grät av förtvivlan och ångest då jag ställde till min, och hennes tillvaro till bristningsgränsen för vad hon orkade med.

Hon som älskade så mycket, men inte riktigt vågade.

Hon som ändå hade mod att lämna sin stad, sina vänner, sitt jobb, för att följa den kärlek som kom att bli min andra far, till en stad hon inte visste fanns.

Hon som satt på min sängkant, upp till vuxen ålder, och smekte mej på kinden och kallade mej sitt stjärnöga.

Vem var hon... egentligen?

Mycket vet jag, och som jag förbannade henne
för att hon berättade. För att hon använde mej som sin väninna.

Jo... mycket fick jag veta. För tungt, för djupt, för stort för ett barns hjärta att orka bära.

Men nu... när hon inte längre kan berätta, bär jag gärna den tyngden i mitt bröst.

Den formade mej till den jag är idag.

Så jag skriver och skriver och jag ylar ut min smärta, min glädje, min förvirring, tomhet och min kärlek.

Det läker mej

Det helar mej

Det ger mej perspektiv

Och kanske... kanske, om jag en gång skulle försvinna i förtid, innan alla frågor väcks och ställs av mina barn...

... kanske kommer detta få dom att slippa ställa min fråga.

Vem var hon... egentligen?

Jag hoppas dom kommer att veta... och förstå.