minns inte mitt liv
före honom
jag vet,
eftersom jag är en tänkande individ,
att jag faktiskt levde,
men vad gjorde jag?
kände jag något?

idag har jag lett
visat upp en lugn fasad
suttit med benen ikors
och lugnt talat om för honom
att det vi gör faktiskt är kul
att doktorn bara ska kolla lite
eftersom hans hjärta kanske blivit ett äpple


"det bultar mamma, så det är nog ett hjärta i alla fall"
han ler mot mig
det där leendet som når 1000 watt
och gör mig alldeles varm inombords
ja det är nog ett hjärta i alla fall

jag vill gråta
men jag ler och smeker honom över kinden
berättar vad duktig han varit
och han är stolt
inombords vill jag skrika och stampa i golvet

doktorn kanske utläser min oro
han försöker säga att många barn
väldigt många faktiskt
har samma problem
det är liksom en klaff
som kanske inte håller riktigt tätt
men sannolikheten att allt är lugnt är stor



stor...


jag nickar
eftersom jag är förståndig
och inte vill skrämma min son
med det nervsammanbrott som hotar med eruption

däremot putar visst hans mage
än sen då?
den är lite... typ konformad, men gullig ändå
tycker då jag
men tydligen ska magar inte puta
är han allergisk?
nej...

10 blodrör senare
är han fortfarande lugn
han vill leka med tåget
och jag vill skrika och slå
på blåklädda sköterskor

men jag ler
låter honom leka
och kör förnuftigt hem
lämnar honom hos en vän
och kurar i hop under täcket


jag minns inte mitt liv före honom
självklart hade jag ett
så pass smart är jag ändå att jag fattar det...
men tänk om han är trasig
tänk om han går sönder helt
tänk om han slutar finnas

tänk om han var ett tillfälligt lån
och tiden är ute

alla runt om mig säger att jag inte ska gripas av panik
att allt kommer ordna sig
ja visst tänker jag
det måste ordna sig
för jag minns inte att solen lyste
förrän jag såg djupt in i hans ögon