Vi tror oss treva i mörkret-känner oss alla rätt skeva.
Vissa dar gör det ont att leva.
Hallå Hej med viskande röst- kanske jag söker tröst.
Kanske någon ser mig på ålderns höst.
Vi rusar förbi varann-jag tror att hon hann.
Det kanske är alla förutom jag som kan.
Det normala som blir till illusionens sanning verkligen vill.
Om du vill kalla mig för fröken Mill.
Trycket tynger mitt bröst-det är inte bara just.
Blir det aldrig min ålders höst?
Vi vågar inte titta in i varandras öga för vi är rädda för att förväntningarna är för höga.
Det är som att vi är tröga.
Tankens impuls når inte kroppen, är våra liv så jävla toppen.
Vi kan klara att bygga ett liv på hoppen.
Det vet vi när det är försent,vi har förtvinat och alltet blivit klent.
Men vakna-jag ropar-det är inte för sent.
Våra liv kan bli rika,du och jag kanske kan ta en fika.
Tänk vi skulle kunna varandras liv berika.
Egot har vunnit land,vi kommer aldrig ta varann i hand.
Kanske vi vet när vi efter \"livet\" når en annan strand.