Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag minns inte längre vad jag brukade drömma om

Jag ser döden komma mot mig
Inte för att jag bryr mig
Jag har för länge sedan tappat känslan för vad som kan skada mig

Huvudvärken finns där
Men hur länge håller den i sig?

Jag har dödat mig själv
Men ändå går jag över jorden

Klart ingen bryr sig
Alla önskar att jag vore död
Men tills jag verkligen är det
Så vill de visa omtanke
Till den dagen då de bara har sorgen kvar

Något så okomplicerat som döden
Är det bästa för alla


Fri vers av tobbA
Läst 306 gånger
Publicerad 2007-02-09 21:23



Bookmark and Share

  Lapptanten
Jag hoppas du inte tar illa upp nu. Det är absolut inte min mening. Jag vill bara ge dig samma spark i arslet som jag fick. En spark som nog faktiskt bokstavligt talat räddade mitt liv. Jag läser stor sorg i din dikt, men även självömkan. Det är så lätt att fastna i det. Så svårt att inse sin egen del, och att det inte finns någon i världen som kan förbättra ens situation förutom just man själv. Det är aldrig så att ingen bryr sig, men när man hamnat i avgrundens mörker har man bara så väldigt svårt att se de hjälpande händerna. När man själv vågar ta steget, när man vågar be om hjälp, då är man klättrandes på väg upp ur hålet.
När jag lärde mig att be om hjälp, lärde mig att behöva andra människor, då insåg jag att min ensamhet på intet sätt var total.

Som sagt, jag hoppas innerligt att du inte tar illa upp. Jag skriver i all välmening. Brutal ärlighet hjälpte mig, även om jag ilsket fäktade mot den i början.

Rent textmässigt tycker jag dikten är mycket vacker. Rörande avskalad, och själaberörande. Orden hör samman. Din text får en applåd av mig, och du får en spark i arslet. =)
2007-02-10

  Isabella
och känslan håller i - mycket bra !
2007-02-09
  > Nästa text
< Föregående

tobbA