jag tror att om du hade vandrat, trots krokiga vägar med hinder som var på låtsas, så skulle du ha varit här nu.
Alla kunde höra dånet efter ditt fallna hopp och där dog alla med dig och ingen lever kvar än idag, de brukar resa sig upp. Det är så när det inte på riktigt.


Ensam i mitt torn ska jag ligga på min himlasäng, och när jag vaknat av ärtan som skav, och ingen kyss... vill jag äta mitt äpple, funderandes på om jag vill vara prinsessa hela livet ut.

Just idag i alla fall, ska ingen få behaga mig, eller mina tankar, inte ens du.

Jag hör att du bankar på dörren, men bara i illusionen för du finns inte längre.
Kommer du inte ihåg att du föll när du skulle klättra upp längs mitt hår som jag lät falla ut.

Så länge jag stod där som ett fån och väntade, kände mig som en piga som längtade efter riktig mjölk...
Du var drängen som längtade till halva kungariket.