Han grubblade en stund för sig själv, sedan hängav han sig åt själva livet, det han förr ej tagit så fullt på allvar för givet. Luften pressades ut mellan bleka läppar, och mannen lät höra en liten suck av lättnad. Han gick fram och satte på tv:n. Det sjabbiga lilla rummet, med sin snuskiga gröna och rosa tapet, den lilla slitna kräkmönstrade mattan. Det sjabbiga rummet hade iallafall tv. Till och med en fungerande tv, även om den väl säkert hade sina år på nacken. Bilden dröjde med att flimrande forma konturerna.
En man i ett rum, vita väggar och ett litet fönster med galler. Han brydde sig inte om att höja ljudet. Det var onödigt att höra de ljud som kom över den mannens läppar, om och när de nu kom. Ord han ändå hade nog av i sitt eget huvud. Svaren hade han nog, men de räckte inte. Var fanns frågorna? Det hade han dock inget svar på. Mannen i tv-bilden var fånge, inte bara i rummet, utan även i tiden och i sin egen lilla värld. Hade han begått ett brott, och vad bestod det isåfall av? Han hade svaren och nu infann sig även frågorna. Han kände tacksamhet mot mannen i det vitmålade rummet.
Det regnade och smattrade mot fönstrets klara ruta. Han behövde inte se ut genom det för att få klarhet. Klarheten ägde han redan.
Den genomströmmade honom. Hans hörsel var det verkligen inget fel på. Tv:n stod tyst vid den ena väggen sedan hans behov av den avtagit.
Han hade gått och lagt sig på sängen, ovanpå täcket. Där låg han och tänkte. Inte på regnet, det kunde han höra smattra ändå. Han tänkte på de svar han själv ännu satt inne med. Dem han inte visste frågorna till.
Han slöt lugnt ögonen och sökte sömnen. Sömnen kom till honom i korta trevande sekvenser. Han frågade sig inte när han skulle komma att somna. Plötsligt sov han bara. Lika plötsligt vaknade mannen. Han låg en stund med slutna ögon, medan sinnena vande sig vid den allt tyngre andhämtningen, medvetenheten. Solen sken in genom den lilla gallerförsedda gluggen i väggen, ljuset fann ögonen som ännu var slutna. Ljuset trängde genom dem, fick mannen att vända sig på den grova madrassen. Vänd mot väggen slog mannen till slut upp ögonen och log för sig själv, väl vetande svaren på de ännu outtalade frågorna.