Flickan.
Flickan såg sig omkring, men där syntes ingenting. Ej en rörelse, ej minsta tecken. Var världen verkligen en tom plats? Eller var det hon som blivit tokig? Det var nog hon som blivit tokig, ty om världen varit en tom plats, vad gjorde då hon själv där? Det var en tröstande tanke. Tanken bet sig fast, men hennes blick irrade obeslutsamt längs rummets släta grå väggar. Vart hon såg,
en vägg som av en dimma eller av ett töcken. Framåt gick hon som i en dröm, men hur långt hon än gick, fram till någon vägg hon ej förmådde nå. Liksom klockan gick hon utan att komma fram till dörren. Fast någon dörr i denna stillhet hon ej såg. Ingenting hördes i tystnaden. Och var det en tystnad, vilket hon fått för sig att det var, vad gjorde då det lätta frasandet av hennes klänning i denna tystnad? Trots att hon ej trevade sig fram i mörker, lätt böjd med händerna sträckta rakt framför sig, med stapplande steg. Trots ljuset som träffade hennes ögon, unga gestalt, kändes världen ej upplyst för en ensam stackars själ som hon. Världen tycktes tom, sånär som på flickan. Hon var tom sånär som på sig självt. Hon kom ingenstans i tid eller rum. Mer fanns inte att tänka om det, ej minsta lilla tanke.