Jag visste direkt att isen var bruten. Även om du inte sa något visste jag det. Jag visste det inom mig själv. När du såg på mig och dina ögon var fulla av
självkänsla visste jag det. Ändå sa vi inget på flera minuter, vi bara låg där bredvid varandra. Precis som förut, fast utan tystnaden som vägg, nu var tystnaden en samhörighet. Ett vakuum oss emellan.

Inte ens att ha sex hade kommit oss närmre, men nu, att bara ligga utan att säga något, det hade förändrat allt. När du väl sa något var jag rädd att du skulle suga ut allt vakuum och väggen skulle resa sig igen. Men icke. Vakuumet var kvar, det du sa förändrade inget. ”Jag kände inte igen min egen bror.” Det var det du sa. Så självklart sagt, det finns inga andra ord som skulle ha kunnat bevara vakuumet. Dina ord gjorde intryck, vakuumet blev till tyngdlöshet, och för första gången på två år visste jag vem du var.

Jag har alltid kunnat se igenom människor, sett deras avsikter, deras dumma och idiotiska avsikter. Därför är det så få som tycker om mig. Dig hade jag aldrig kunnat se igenom. Folk sa att det var för att allt som du var, var det man såg. Jag trodde inte på dem, det är därför jag alltid hållit fast vid dig. Jag hade rätt, du är så mycket mer. Du smekte mitt inte så lena ansikte. Jag vet inte varför, inte var det så mysigt. Jag började spänna mig igen. Det gjorde inte du, för dig var allt som du, vi, jag, sa lika självklart som innan. Förlåt att jag var så hård och elak mot dig. Jag ville ge igen, även fast du aldrig var hård och elak när jag var trevlig. Två år sätter sina spår. Det har alltid varit du, du som jag kastat mig efter, du som jag längtat efter, du som jag gråtit över, du som jag sårat och du som jag aldrig trodde jag skulle få.

Och nu är du här, du är min om jag vill. Jag kan bara sträcka mig efter dig och
säga hur mycket jag saknat dig och jag kommer att vara i ditt hjärta för evigt.
Jag tiger. Cigg, säger jag och går. När jag öppnar dörren släpper jag in luft, luft in i vårt vakuum. Din blick är fortfarande lika självklar, om du bara kunde se på mig som förut. Med is i blicken, varför skulle du bryta sönder isen? Nu kan jag inte längre spegla mig mot dig, nu kan jag bara se in i dig, och det vill jag inte så jag ser bort. Osäkerheten kommer smygande tillbaka till mig.

Att vara otrevlig var alltid ditt försvar. Nu när du tog min roll fanns det bara en roll över till mig, den otrevliga. Du tvingar mig att ta den. Kanske om vi kunde sluta repetera denna pjäs vi håller på med och börjar med en ny kunde vi finna varandra båda två. Inte detta eviga sökande efter någon av oss. Som någon deckarklubb analyserar vi minsta spår av den försvunne och finner att vi själva är hopplösa. Om vi bara kunde hitta den försvunne, ledtrådarna är många, vi behöver flera hundra pärmar för att förvara allt material. Jag har haft pärmarna i säkert förvar. Nu får du ta dem, jag ska flytta. Hämnden är tung.