Min ängel ringer!
Hon har något spännande, något roligt att berätta!
Men... jag får inte vara med. Jag är inte inkluderad.
Ängeln försöker förklara... men det är för sent.
Mitt hjärta är redan krossat av de ord som hördes ur telefonen...
Alla ska vara med, de som jag så länge tyckt om nu.
Som jag räknar som vänner!
Men jag är inte inkluderad.

Tårarna rinner och min ängel pratar på utan att veta.
Hon ställer en fråga…
Jag blir tvungen att svara och försöker kväva ljudet av gråten.
Hon ställer en fråga till…
Jag blir tvungen att svara, men jag lyckas inte kväva ljudet lika bra denna gång.
Hon hör mig, hon vet nu att jag gråter…
Hon försöker trösta, jag försöker förklara… Men så avbryts vi.
Hon måste gå, hon ska hem till sin änglaprins…
Hon försöker avsluta samtalet med de vanliga…
\"hej då pu…\"
Jag säger bara ett snabbt hej då och slänger sedan på luren.
Tårarna forsar ner för mina kinder.
Ingen vet hur jag känner och jag kan inte beskriva heller.
Det gör bara så ont!

Jag springer till min säng stänger dörren efter mig, lägger mig bara led och gråter.
Vill inte att någon ska höra.
Gråter... gråter och gråter. Efter en stund slänger jag en blick på klockan och det har redan gått en timme.
Sedan får jag syn på ett foto. Fotot i den ludna hjärtformade rammen.

Min Svarten! Min älskade Svarten! Jag behöver dig verkligen nu!


Jag vänder bort blicken och säger för mig själv…


Den här ängeln kan också gråta...