En namnlös sjö ligger stilla i natten, omgärdad av granar och vinterkala björkar. Isen har lagt sig, och ovanpå den ett lager nyfallen snö. Snö som likt ett täcke har slutit sig runt sten och stubb. Stora flingor gnistrar till innan de faller ner bakom trädens skuggor, och lägger sig mot tidigare nätters snöfall.

Från ett träd vid strandkanten kastar sig en uggla ut, och smäller med vingarna i luften. En stund efter hörs tunga steg bryta igenom skaren. Steg tillhörande en man, väl påpälsad och med en huggsabel vid sidan. När han når fram till sjön har skogens invånare dragit sig undan, spänt väntandes i sina gömslen på vad som ska hända.

Den nyanlände blickar ut över isen. Sedan vänder han huvudet bakåt och lyssnar. Trots att inget hörs vågar han inte lita på att han är säker.

Nu kommer valet. Ska han gå runt eller över? Han tänker att isen borde hålla, det har varit kallt på sistonde. Men sjön ligger öppen, och om de är nära kommer de se honom. Fast är de inte det kommer han förlora mycket tid på att gå runt.

Han gör ett val, och när den första stövveln når isen, ber han till Storme att det är rätt.

Han skyndar sig, nästan springer. Även om han är trött så ger rädslan honom krafter. Han måste ta sig till Ejland innan hans förföljare...

Någonting hörs. Ett mjukt nynnande, som en avlägsen sång. Han tittar upp och märker att han inte längre kan se stranden på andra sidan. Mörkret har slutit sig tätare. När han vänder sig om syns inte skogen där heller. Endast de tunga snöflingorna avtecknar sig mot svärtan.

Han börjar gå igen. Sången stiger i styrka. Det är en kvinnorsång, lika klar som isen. Han börjar urskilja ord, men kvinnan sjunger på ett språka han inte förstår. Eller kankse är det flera språk, för plötsligt tycker han sig uppfatta en vers på nordvrok:

Tiden glömmer gamla sår
Snö och is har famnat oss
Kylan gömmer gamla spår
Snö och is har format oss
För isens svek finns ingen vår
Snö och is ska hämnas oss
Tiden glömmer gamla sår
Snö och is har famnat oss

Mannen stapplar vidare. Han ser sig omkring, men har inte längre en tanke på sina förföljare. Kvinnans stämma fyller hela hans sinne.

Där, en skiftning under isen. En strimma månljus bryter igenom. Mannen rusar fram och sopar undan snön. Där finns hon. Hennes ansikte är blekt, hennes läppar blå. Hon ser in i hans ögon och trycker handflatorna mot undersidan av isen. Mannen drar sitt svärd och börjar hugga sig igenom. Styrkan i sången avtar. Kvinnan kastar sig panikartat runt i vattnet. Han hugger med all sin kraft och kommer igenom. Tre hugg till och ett litet hål har formats. Sången har tystnat helt och kvinnan sjunker. Han slänger sig raklång och kör ner armen i det kalla vattnet. Handen får grepp och han drar.

Nätt och jämt kommer kvinnan upp över isen igenom hålet. Med underdelen av kroppen fortfarande i vattnet famnar hon honom och viskar i hans öra: ”Rädda mig!”. Mannen drar, men hon håller emot. Hennes blöta armar kramar hårt om honom. Han är utmattad. Sakta dras de båda neråt. Isen börjar spricka upp, och sedan brister den.

För en stund ligger sjön åter stilla. Men skogens invånare vet att hålla sig gömda, för bort vid den strand mannen kom från, hörs fler steg. En grupp av män har anlänt. De har nått sjön och betraktar mannens spår som försvinner ut över den.

När den förste i gruppen sätter sin fot på det frusna vattnet, tycker han sig höra en sång. En manlig stämma, lika klar som isen, sjunger på ett språk han inte förstår.