Det var de dåsiga katterna i solen på de röda tegeltaken som först upptäckte den nervöse lille mannen som ängsligt, och med ideliga blickar över axeln, listade sig fram i den trånga gränden. Ljuset från de vitkalkade väggarna återspeglades i kattögonen som vaket följde hans nervösa vandring trots den loja framtoningen i deras långsträckta, vilande kroppar. Det visslande ljudet från hans kippande skor reflekterades mot stenväggarna och resulterade i ytterligare ett toffelviskande som vore det en annan, förföljande, person alldeles bakom honom. Hans inbillning lät honom nästan höra andetagen från denne.

– Snart är jag framme, tänkte han. Bara ta det lugnt, inte förivra mig, inte sumpa detta uppdrag också. Jag ska visa dem.

Istället för att lugna honom resulterade detta envisa ältande i att paniken började smyga sig på. Sakernas tillstånd förbättrades inte heller av att hans gamla hjärtfel började göra sig påmint. Han hade sedan barnsben lidit av ett hittills oförklarat fenomen vilket resulterade i att hans hjärtrytm genomgick en veritabel metamorfos. I stressade situationer begynte det högljutt att slå i något som bäst kan beskrivas som synkoperad sambatakt. En hetsig och nästan tvingande, hypnotisk puls påverkade hans magra kropp så totalt att hans gång förvandlades till ett förvirrat struttigt glidande och knäande. Hans huvud började nicka likt en gammal gummas och slutligen (man skäms nästan att skriva det) släppte han sig högljutt och rytmiskt. Vänsterhanden beskrev en obestämd, möbiusbandliknande rörelse medan hans högra arm hängde slapp, som vore den obrukbar.

Man borde väl egentligen förvånas över att denne audiovisuellt komplicerade karl osedd lyckats ta sig ända in i de vindlande gränderna i byns centrum. Detta faktum torde ha sin förklaring i den intensiva karnevalsstämning som rått i byn kvällen innan. De dryckers inverkan, om vilka alla tomma flaskor på gatorna vittnade, som under natten konsumerats gjorde väl ännu sitt till för att hålla byns invånare kvar i Morfei armar. Ett tydligt och rungande bevis på detta var de öronbedövande snarkningar som sågverksmässigt trängde ut genom fröken Lebemans på glänt stående fönster. Det var inte den lätta vinden som fick gardinerna att sno sig som ormar, om man säger så. Denna paranta dam lät under sömnen så mäktigt att hon redan, trots att hon var relativt nyinflyttad, orsakat ett flertal nattliga utryckningar av den lokala polisen då hennes omkringboende fruktat för sina liv och vettskrämda larmat dem. Att Lebeman anlänt till sin nya bostad bak på en vrålande motorcykel körd av en skäggig (och vansinnigt snygg) karl hade inte direkt gjort hennes assimilation lättare.

(Fördomar, javisst.) Det var många fnysande gummor som med nedlåtande blickar förgäves försökt visa sin avsky för detta lättfärdiga stycke då hon till dessa gummors makars glädje skrattande och rumpsvängande tog sig fram genom byn. Mången längtansfylld blick kastades av dessa förtorkade gubbar efter hennes vackra bakdels dans, och legio voro de trånande suckar som kantade hennes väg. Gubbiga händer torkade gubbiga tårar ur gubbiga ögonvrår.

Denna soliga morgon kom den nervöse mannen nickande och knäande förbi fröken Lebemans fönster och såg med fasa upp emot kakofonin från den halvöppna rutan. (Ibland verkar det som även den mest fatalistiskt övertygade i någon mån måste revidera sin livssyn. Nu och då verkar livet alldeles för precist för att inte ha åtminstone en liten gnutta design. Detta var ett sådant tillfälle.) Samtidigt som han med tvivel i ögonen såg upp mot fönstret resulterade en av fröken Lebemans utandningar (via en snoende gardin) i att en blomkruka på fönsterbrädet föll ut. Naturligtvis rakt i det uppåtvända ansiktet på den stackars mannen som knäade rakt ned i gatan. Den hårda terrakottan slog upp ett djupt jack i hans panna och avlägsnade fyra tänder ur munnen på honom kvickare än man hinner säga \"Fysatanvadontdetgjordejagtrorjagvillkräkasnuochomedelbart\".

Hans bägge knäskålars omedelbara och omilda kontakt med stenläggningen bidrog inte heller till att förljuva hans tillvaro. Han stönade förvånat (först över smärtan, sen över händelsen i sig och sist över sitt annorlunda uttal): –Schaaaatanssss sssschiiit!! Nu scher man scäkerrrt ut schom ett schprucket arschle i fejschet!!!

Hans blöta palatalisering av de frikativa alveolarfonemen fick blodet från den misshandlade munnen att duscha den vita väggen och han tyckte ett ögonblick att resultatet blev riktigt snyggt. Tyckte sig se en bild av en liten hjulbent ko som satt i ett träd och rökte pipa eller möjligen en störtad helikopter som rök lite snyggt. När hela vidden av olyckan blev klar för honom kände han för första gången i sitt liv en obändig önskan att ropa på polis. Denna ovanliga (och oförlåtliga) känsla övergick snart i ett ilsket rovdjursmorrande (borde jag skriva ilschket?) och hela hans väsen (väschen?) skrek på hämnd! Han såg bokstavligt talat rött! I viss mån berodde detta på det blod som runnit ned i ögonen från det djupa jacket i hans panna.

Försiktigt reste han sig. Strök bort blodet ur ansiktet med handen och stod där osäkert svajande, stödjande sig mot väggen, där han avlämnade ett tydligt, ilsket rött, och oavsiktligt handavtryck. Då han såg sig omkring upptäckte han att den förbannade krukan, tack vare mellanlandningen i hans ansikte, klarat sig utan att krossas mot stenläggningen. Med en svepande rörelse som nästan fick honom att tappa balansen fiskade han upp den från gatan och i fortsättningen på samma rörelse slungade han, med all den ursinniga kraft hans magra, halvt bedövade kropp förmådde, krukan tillbaka in genom fönstret. De polisutryckningsframkallande snarkningarna upphörde tvärt och avlöstes av ett brandkårsutryckningsdito vrål.

En kötted så tjock att den kunnat skäras upp i skivor, läggas på tallrikar och utspisa en armé med, hördes från rummet och med ett brak som fick glaset att yra ned på gatan slogs fönstret upp och ut vräkte sig fröken Lebemans nattbesök. Det var den skäggige (och vaaansinnigt snygge) mc-föraren. Måhända fördunklades hans vanligen så tilldragande apparition en smula av den blomkruka som förunderligt nog fortfarande balanserade på hans huvud och som, skulle det visa sig senare, efterlämnat ytterligare en rejäl blessyr.

Om det nu, kära fatalister, inte funnes en liten aning okänd styrning i våra liv, förklara då, eller beakta i alla fall (o)sannolikheten i, att då den skäggige böjde sig ut genom fönstret för att, låt oss kalla det “med stor iver” betrakta upphovet till det abrupta uppvaknandet, i samma sekund blev fri från sin temporära huvudbonad, vilken ånyo for ned för att göra ytterligare en bekantskap med den stackars lille mannens ännu uppåtvända förvridna, men färgglada, nuna.) Finnes här nu någon vars hjärta inte omfamnar den otursförföljde lille mannen? Någon som inte vill sträcka sina beskyddande vingar (?) över honom och give honom frid? Har då inte denne arme krake lidig nog?

Nepp, inte alls. Denna gång träffade krukan så kliniskt exakt att näsbenet trycktes in i hans omtöcknade hjärna och omedelbart avlivade honom. Han föll som en mycket liten fura. Plask i gatan. Uppifrån fönstret hördes en kvinna (!!!) skratta hjärtlöst och rått.

Fröken Lebeman (som i verkligheten heter något helt annat) satte sig kallsvettig upp med ett ryck i sängen. Fy, en sån dröm!!! Hela hennes kropp skakade och hon hade svårt att andas. Hennes sidenpyjamas (hon älskade siden) satt snodd kring henne som ett rep och hindrade henne under en stund från att kravla sig ur sängen. Svärande krånglade hon sig fri och ned på golvet och rusade sedan mot fönstret. Ett kyligt vinddrag svepte mot henne då hon sköt upp rutan och såg ned mot gatan.

Där låg en man. I sitt eget blod.