Redan medlem?
Logga in
Dikten får tala för sig själv...
Ett hjärta av glasDitt vackra hjärta orkade till slut inte mer,
ingen såg att det var ömtåligt som glas. Steg för steg sjönk du allt djupare ner, tills en dag då allting gick i kras. Jag försökte räcka dig min starka arm, av kärlek hjälpa dig tillbaka ur din nöd. Det var alltid du som lyckades hålla mig varm, räddade mig undan min egen för tidiga död. Du var alldeles för fin för livet på jorden, med ditt ömtåliga hjärta av färgat glas. Jag önskar att du hade fått höra orden, långt innan allt det vackra gick i kras. Allt du behövde var någon som såg dig, en riktig vän som aldrig någonsin svek. Önskar mer än något att du kommit till mig, att jag hade fått rädda dig med min kärlek. Om jag bara fått finnas där vid din sida, den där dagen då allting plötsligt tog slut. Du klarade inte längre se världen lida, mörkret gjorde att inget kunde bli som förrut. Ditt vackra hjärta orkade till slut inte mer, ondskan i världen blev för dig en metastas. Från din himmel däruppe tittar du nu ner, i världen där allting är av renaste glas.
Fri vers
av
Freeman
Läst 5829 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2007-03-01 08:38
|
Nästa text
Föregående Freeman |