Luften är stark och kryddad med ramslök. Havets jättelunga höjer och sänker strandkanten i jämna andetag. Tidigt, redan vid femtiden, väcker silvertärnan Seglaren.

Trots den milda sommarvinden far en rysning genom kroppen. Ända från stjärten till det mörka huvudet. Seglaren reser sig upp, sträcker fjäderpennorna och burrar upp sig. Morgonen i skrattmåskolonin är alltid lite yrvaken. I en skreva bara en bit bort ligger gammelmåsen. Bara det vakna ögat skvallrar om att han bevakar alla uppstudsigheter hos ungmåsarna. Inte för att Seglaren tänker ställa till med något. Han vet bättre än så. Istället putsar han sig, ser till att alla fjädrarna ligger perfekt och förbereder sig för morgonens första flygtur. För att flyga är det som Seglaren älskar mest. Att segla på termikerna till synes obehindrat högre och högre tills alla kobbar och skär bara är små vågbrutna prickar nedanför honom. Det är en njutning, speciellt klara varma dagar som idag. De andra måsarna skäller honom för drömmare, grälar om maten som om det inte fanns nog och försöker mest imponera på varandra.

Seglaren tar sats och kastar sig ut i rymden. Idag tänker han först öva dykningar på låg höjd. Han vet att han är en av de skickligare i kolonin, fyller i förbifarten krävan med småfisk och flyger snabbt över vattenytan bort mot den yttersta kobben. Här får han vara ifred. Här kan han blixtsnabbt byta kurs och kasta sig i en dykning ner i vattnet. Inga andra måsögon ser hans konster. Hur han flyger upp och ner, rakt upp eller rispar vattenytan i vita streck.

Efteråt vilar han andfådd ut på en sten och känner hur hjärtat pickar hårt i bröstet. Musklerna känns behagligt varma och hungern börjar åter anas. Det finns inte mycket mat härute men Seglaren vet att han ändå kan hitta något.

En rörelse långt ut i vattnet. Vad är det? En mörk prick rör sig ryckigt, långsamt mot kobben. Hastigt flyger han upp och börjar cirkla runt det märkliga föremålet. Det är ett huvud. Ett huvud som tillhör något konstigt vattendjur han aldrig sett förut. Huvudet frustar och från huvudets topp flödar päls ut i vattnet. Seglaren har aldrig sett något så underligt. Djuret närmar sig kobben och tar sig till slut iland. Nu visar det sig att djuret är mycket större än huvudet lät ana. Resten av huden verkar bar och utan både päls och fjädrar. Seglaren sätter sig på en sten och betraktar häpet missfostret. Benen är oproportioneligt stora och vingarna helt förkrympta. Stackarn kan säkert varken flyga eller simma särskilt bra, tänker Seglaren. Långsamt verkar djuret också vara så jag behöver inte vara rädd. Seglaren ser två stora ögon vända sig mot honom. Djuret har sett honom men verkar mest intresserat av att skaka av sig vattnet och värma sig i solen. Sedan kommer ett konstigt dovt ljud ut från varelsens mun. Ingen näbb heller, hinner Seglaren tänka innan han förstår att den försöker tala med honom. I flera minuter. Inte låter det som måsarnas vackra sång men något är det som varelsen försöker säga. Seglaren ser in i de bägge ögonen och känner plötsligt, oväntat en känsla av samhörighet som han aldrig känt förut. Här är också en särling, en tvillingsjäl men av en helt annan art. Seglaren svarar med sin vackraste röst. Varelsen nickar och värmd av en obeskrivlig hänförelse kastar sig Seglaren upp mot himlen.

Det är sen kväll då Seglaren kommer tillbaka till kolonin. Uttröttad men djupt lycklig somnar han i sin vanliga skreva. Där bakom ljungen.

Nattbrisen har skralnat, ett svalt vågkluck hörs tätt intill örat. Snart kommer trutarnas gryningskackel återigen att väcka Seglaren. Utskärens svävande över horisonten lockar mot det ovissa.