Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

jag väntar på att bli räddad.

på natten när allting är mörkt
i hela världen runt om mig
så finns det några stjärnor som lyser
i mitt tak
dom är inte många
men dom lyser upp
allt det svarta som jag lever i
men min tunga är fortfarande frusen
av allt det kalla
och min kropp skakar fortfarande
som en cymbal till köldens musik
och mitt hjärta är bastrumman


men när jag slår handen hårt i marken
så önskar jag alltid
att hela jorden skulle gå itu
och att jag skulle brinna upp
så jag i alla fall fick dö varm
men jorden vill aldrig gå itu när jag slår på den
den sitter fortfarande ihop
hur mycket jag än bankar och slår
fast ibland önskar jag också
att jag skulle kunna elda upp allt gräs
och alla färger
så att alla människor
på hela planeten kunde leva som jag
men det enda jag klarar av att elda upp
är vänskapen

men denna gången var det inte jag
för med nya ansikten med i spelet
så behövs längre inte jag
nya in - gamla bort...
och jag blev iväg slängd som ett gammalt bananskal
som någon kan halka på
och slå sig
men ensam sitter jag
bakom en mur som någon byggt upp
för jag gömmer mig
och där sitter jag nu
och väntar
väntar på att bli räddad

fast mina tårar värker i mig
över de stunder jag aldrig gråtit
så gråter jag inte nu heller
vad känar det till?
det är ingen som ser mina tårar i alla fall
och jag spottar blod
och för varje andetag känns det som
jag får ner två spikar i mina lungor
så helst skulle jag sluta andas
så jag slapp få ner spikar
för det är rätt många där nere nu
och fastän jag blundar och trycker händerna hårt mot mitt huvud
så försvinner inte liken som fladdrar förbi
och spindlarna kryper fortfarande
och dom är ändå inte tysta
så varför fortsätta?

och ingen hittar mig mitt i ingenting
och det finns ingen karta
så det är ingen ide att du letar
men jag väntar fortfarande på att bli räddad




Fri vers av aldrignågot
Läst 275 gånger
Publicerad 2007-03-06 16:22



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aldrignågot