jag minns när jag började springa, mamma
det var första gången jag förstod
att man inte kan tvätta bort blod med blod
jag kunde fortfarande inte cykla
så jag hade inget val
och allt såg så överdrivet magnifikt ut
första gången jag väntade på
att höghusen skulle rasa över mig

när jag var yngre bad jag om ett regn
som kunde skölja bort stanken
av alla våra misslyckanden
och släcka alla brinnande löften
nu är jag lite mindre ung
och allt jag ber om är novalucol
för att skölja bort syran ur min strupe
pronaxen för att släcka skriken i mitt huvud
medan jag väntar på att time ska skriva
att kärnvapen är inne igen

jag minns när jag fortfarande önskade, mamma
när stjärnor föll mot mig istället för förbi
när betongen fortfarande gömde korn av liv
betongen där jag skrubbade läpparna
och slutade leta

ord kan krossa alla murar
berättade du när jag knappt börjat se
du trodde nog på dig själv
vi stod på fel sida muren

mamma, öppenpsykiatriska vården är nästan lika kall
som min säng där hemma när alla fönster stått öppna
och du kan inte stoppa om mig nu
jag har blivit för lång
jag har blivit för fri
jag har lärt mig cykla men inte hur man slutar springa
och jag har lärt mig allt om graffiti och espresso
och hur kalla och tomma sängar kan vara
stockholm har lärt mig cannabis och t-banelinjer
men jag hittar fortfarande inte hem
jag har lärt mig gitarr och poesi
jag har läst marx och sartre och einstein och dylan
men jag har fortfarande inget språk
hårdare än betongen

ord kan brinna
kallna och ruttna
precis som du och jag
städer kan brytas i bitar och lämna gravhögar efter sig
höghus dör alltid med ett skrik och ett långsamt tvekande fall
du och jag hinner aldrig skrika
fast vi faller förbi alla byggnader
faller förbi alla städer
faller förbi alla ord

glasvärld!
jag vet inte hur många gånger jag sprungit in i dina murar
bländad av din toppmoderna läppglans
och jag har slutat räkna delarna av dina barn
som faller ned framför mig
fast solen står högt

glasstad!
det ligger barn under dina betongkukar
som glömt hur det känns att inte skaka
och det räcker inte att du späder ut ditt heroin med blod
du kan inte gömma dina kulor
inte ens i oskyldigt kött
det går inte att kväva oss
du har ändå ingen luft kvar att ge

du har fått mina drömmar som pris
låt mig aldrig se dem igen

mamma, vad har vi gjort mot oss själva?
hur ska vi någonsin kunna läka?
och jag kan inte krypa ihop i din famn
jag har blivit för lång och för jävla fri
och jag kan inte sluta springa
jag kan inte ens begrava ansiktet i ditt hår

världen syns mellan hårstrån, mamma
och jag orkar inte mer