Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Min första novell som jag skrev, efter att jag börjat ta skrivandet på rirktigt allvar, vilket nog är för ca. ett halvår sedan.


Där gick hon ensam.

Hon gick där ensam. Haglet störtade ner på hennes ansikte. Vinden blåste kyligt emot hennes armar. Hon hade bestämt sig. Inget skulle hindra henne. Sofie var två kvarter ifrån skolan, och hade sju kvarter kvar att gå, sen skulle hon vara framme vid bron. Vara framme vid slutet. Ingen skulle hindra henne. Hon skulle hoppa från bron, ner de femton meterna till det iskalla vattnet. Hon tänkte för sig själv:
’Ingen skulle väl bry sig om jag dog? Vem har hittills brytt sig om mig? Ingen! Absolut ingen! Efter att mamma gick bort har pappa aldrig tänkt på någon annan än sig själv. Efter att mamma dog…’


Hela familjen hade varit ute på nöjesparken. Sofie och pappa hade testat nästan alla barnkarusellerna, medans mamma hade varit tvungen att stå vid utgången. Hon väntade ju på att få föda sitt andra barn. Och Sofie skulle få ett yngre syskon, som hon så länge hade väntat på. Men på vägen hem hade mamma fallit ihop. Pappa hade kört henne till sjukhuset. Läkarna hade tagit röntgenbilder på henne och upptäckt att hennes hjärta behövde opereras. Men de hann aldrig operera henne. Senare den kvällen, dagen innan operationen skulle äga rum hade mamma dött.
Pappa hade varit helt förkrossad. Han hade inte ätit på flera dagar. Han hade inte varit samma människa sen dess. Sofie hade varit ganska ung, och det hade inte varit riktigt lika svårt för henne, en sju år gammal flicka förstår ju inte särkilt mycket.


Sofie vaknade plötsligt upp ur sina minnen när en bil började tuta åt henne. Hon upptäckte att hon hade stannat mitt i övergångsstället. Hon vinkade lite ursäktande till bilföraren, och fortsatte över övergångsstället.
’Varför hade han inte bara kört över mig? Det hade gjort allting mycket enklare!’ tänkte hon för sig själv. Hon fortsatte att gå igenom stan, men efter en kort stund stannade hon upp igen, med sina minnen ifrån denna morgonen i tankarna.


Pappa hade suttit i tv soffan och stirrat på sporten. Sofie hade ropat till honom att hon skulle till skolan. Men han hörde henne inte. Han märkte henne aldrig. Inte när hon var där, inte när hon hade plockat fram frukost och kokat kaffe åt honom, och inte heller när hon var borta. Han brydde sig inte om prata med henne om sådant som kändes jobbigt, till exempel skolkamraterna som alltid retade henne. Han hade inte ens brytt sig när hon hade kommit hem med en massa blåmärken från ett slagsmål som Kicki, klassens coolaste tjej, hade startat med henne.
Hon hade nått skolan och mötts av det vanliga viskandet bakom hennes rygg. Hon avskydde varenda ögonblick i närheten av alla de där översminkade, diviga tjejerna i hennes klass. Och vad som nästan var ännu värre, var att alla killarna svansade efter tjejerna precis hela tiden.


Nu stod hon vid bron. Hon tog några djupa andetag och njöt av att haglandet hade övergått till ett ganska mjukt regn.



Fredrick var på väg hem, när han plötsligt upptäckte att hans klasskompis Sofie, stod som fastfrusen vid bron. Sofie, var en ganska fräknig tjej som han brukade sitta med under skollunchen. Alla andra i klassen verkade tycka att hon var hur töntig som helst, men han själv tyckte att hon var riktigt snäll. Fredrick funderade lite på varför hon stod där och väntade på bron. Han gillade att prata med henne. De kunde prata om saker som han inte kunde prata med någon annan om, inte ens hans bästa vänner.
Helt plötsligt såg han hur hon tog ett steg upp på brokanten.
’Va?! Tänker hon hoppa?’ Tanken slog honom så plötsligt att han nästan snubblade. Han sprang fram till henne.


Nu var det dags. Nu skulle hon hoppa. Nu skulle hon dö.
”Vänta!”
Sofie vände sig om och upptäckte Fredrick, hennes klasskompis, som kom springande.
”Vad håller du på med! Om du hoppar så dör du ju!”
Sofie bara stirrade på honom, helt förstummad av överraskning
Fredrick iakttog henne i några sekunder, innan han förstod. Hans min förändrades genast, och Sofie anade att det var mer än bara regnvatten som rann ner längst hans kinder. Sofie besvarade genast hans frågande ögon genom att nicka lite med huvudet. Båda två stod tysta i några sekunder, men precis som Sofie vände sig om för att ta en sista blick på det iskalla vattnet innan hon hoppade, hörde hon Fredrick röst igen.
”Okej, vi gör det tillsammans” sa han och klev upp på den lilla kant som skiljde bron från stupet ner mot vattnet. De stod där tysta i några sekunder, tills Fredrick bröt tystnaden igen.
”Innan vi hoppar vill jag bara veta varför vi gör det?”
’Enkelt att besvara,’ tänkte Sofie för sig själv. ’Eftersom att ingen bryr sig om mig…’
Helt plötsligt kände hon hur glädjen bubblade upp inom henne. Det fanns visst någon som brydde sig om henne.
Leendet kom sakta till hennes läppar, och hon kunde inte hindra fnittrandet. Hon backade långsamt ner från brons kant. Fredrick bara stirrade på henne. Han backade ner från kanten med ett smidigt kliv och fortsatte stirra på henne. Helt plötsligt slängde hon sig över honom.
Hon omfamnade honom som om han var allt hon hade, och viskade lite generat i hans öra
”Tack Fredrick”





Prosa (Novell) av Passadvinden_
Läst 182 gånger
Publicerad 2007-03-14 18:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Passadvinden_