Din stund på jorden är ack så kort
och försvinner fort förbi.
Som alla före Dej så glöms Du bort
så fort du lämnat vårt menageri.

Vem minns att Du levde och älskade?
Vem minns att Du log?
eller att du slet så länge Du orkade
eller hur du dog.

Och jag själv glömmer mina vänner
så fort dom dött.
Lite vemod i början jag känner
sen blir minnet slött.

Ibland sörjer jag mer den som lever,
han eller hon som blir ensam kvar,
Med dålig sömn och trasiga nerver,
med bitterljuva minnen av det som var.

Men tiden den läker de djupaste sår
även den sörjande glömmer.
Och om en tid, kanske redan nästa vår
om en ny kärlek man drömmer.