Av alla dumma lögner och vidskepelser är döden väl den värsta
som det stolligaste skräckbelagda tabut,
som om döden var ett slut och något att förfasas inför
såsom någonting förskräckligt, när det bara är en början
och en helt naturlig övergång till ett nytt liv.
Så är ej döden något slut, ej något slocknar,
det är puppan som läggs av för att dess fjäril skall få triumfera,
och ett lik är blott ett avlagt och kasserat skal att likvidera.
Varför då en sådan skräck för döden,
varför denna vidskepliga feghets ynkliga föraktliga och infantila fruktan,
varför dessa omskrivningar och undvikningar
som bara är en löjlig fördom och rent käringaktigt skrock?
Man måste kunna tala ut om döden och den döde,
tabu är det orättvisaste som finns och det oklokaste,
ty med att frukta ämnet, sky det och förtränga det
så bygger man sig bara egna murar
som man murar in sig bakom såsom i ett fängelse
av ömklighet och feghet, stollighet och barnslig rädsla.
Låt den döde leva! Livet börjar när han dör!
Låt honom hemsöka dig, bjud honom som gäst
och njut av att få underhålla honom,
han skall stanna hos dig såsom tacksam gäst så länge du behagar,
och han lämnar dig så fort du bara önskar.
Att förtränga dödsprat och allt umgänge med döda
är att såsom strutsen sätta huvudet i sanden
för att slippa se och höra något obehagligt av ren stollig feghet.
Skjut fördomarna i sank, utrota dem och spräng åt fanders alla tabun!
De är bara till för att begränsa mänskligt tänkande
och hålla mänskan ner i vidskepelse och skrock,
när allt vad döden egentligen handlar om är endast frihet.