Något som kan kallas kemi

Ett gäng killar glider in i rummet.
Jag synar alla men ser ingen.

Det går runt lite i huvudet av alkohol och att se så många nya ansikten.
En bekant hamnar bredvid mig i soffan.
Alkoholen rusar i blodet och släpper lite på tungans tyglar.
Han är snygg, det har jag alltid tyckt.
Han är trevlig också men bara några få gnistor glimmar till.
Mitt emot mig sitter en alldaglig kille.
Jag kan inte riktigt sluta titta på honom.
Min blick återvänder flera gånger.
Jag kan inte ens själv svara på varför.
Han ser mig inte. Inte en enda gång möter han min blick.

Det stör mig att inte bli sedd.
Han borde möta mig om så bara för att vi råkar se oss omkring samtidigt.

Kvällen går och vi går ner till krogen.

Jag går raka vägen ner till den nästan tomma baren.
Plötsligt kommer en kille alldeles för nära.
Med brinnande ögon och frågande blick står han där.
Som om han tagit sikte och letat efter vart jag är.

Alkoholen gör mig obehagligt medveten om hur långsam jag är.
Jag blir oroligt stel, hur ska jag komma iväg det här kan bli fel.
Jag stirrar på honom som i trans.
Önskar att jag var någon annanstans.
I väg vart och bort från vem?
Varför skrämmer han mig?
Det vet jag inte, kanske för den intensitet han riktar mot mig
Som om den vore en fråga jag inte kan eller vill besvara.
Den förutfattade frågan i blicken låser mig och gör mig sårbar.
Efter några utdragna ögonblick inser jag att det är han.
Han ser det och ögonblicket är över, plötsligt står han ännu närmre.

Han som inte ens tittade på mig.
Som står där och har något att säga. Något så stort att det får hans ögon att brinna.
Som är så tungt att han knappt kan hålla det inom sig.
Han som jag underförstått känner.

Han pratar om kemi, dragningskraft och vi.
men de enda ord jag mins var,

Jag har flickvän men….

Allt de andra suddade alkoholen i min kropp bort.
Jag fastnade där.
Det andra var obetydligt.

Hur kan något plötsligt bli så tungt?
Sedan på en halv minut lätta och flyga iväg.
Som om det aldrig funnits.
Som om det brunnit?

Nästa gång våra blickat möttes var vi bara två människor igen.