Och när solen sänker sig över Norr Mälarstrands kaj
går han vid ytan hållandes sin älskade i handen
De skrattar mot varandra. Tanken slår mig att de är nyförälskade.
Över ytan sitter jag och ser dem genom fönstret som ännu
har ett par stänk av salt eller om det är gammal pilsner.
Han är klädd i flottans uniform för permisionsbruk
och hon, ja, hennes kjol lyser starkare gult än solen just nu.
Det är nästan som att se en film från 50talet för allt annat bleknar
bredvid den kjolen. Undrar om deras tankar är uppfylda
av den potentiella framtid som de har.
Bredvid mig sitter en vacker flicka, inte nödvändigtvis snäll
men jävlar så vacker är hon. Med det korpfärgade håret
som hon sveper undan från nacken för att sätta upp i en tofs.
Just när jag ser huden där kastas jag tillbaka till den tid
då jag var i den åldern och en annan nacke som jag fick se
skymtande bakom korpfärgat hår.
Den gången blev jag kär, hopplöst och sådär lite rörande
barnsligt som det är när man inte är så gammal.
Jag sträckte ut mina fingrar och berörde en ung kvinnas fingrar
som rörde mina tillbaka. Trevande, utforskande.
Jag minns inte om det var hon eller jag som darrade till.
Som tappade fotfästet för en stund, med andningen
stockad i halsen.
Som inget hellre ville än att få älska och älskas
Kanske är det för den dikt Ari nyss läste,
den som nästan golvade mig. Jag är nog inte
vid mina sinnen men, under några få sekunder
känner jag faktiskt sympati för Fredrik Åkare
och hans besjungna äventyr med
den alltför unga Cecilia Lind.
Under några få sekunder skulle han lika gärna kunnat vara jag.
Men jag säger inget
(ja du vet sådär som vuxna och ordentliga människor gör).
Jag bär istället med mig den tanken,
bort över ytan och in i stockholmsnatten,
in till den värld där stockholm, (jag tror det var så hon sa; Saga)
Där stockholm gör så där ont.
In bland partyprimadonnor med för mycket smink och
nedspydda byxor. In till förvirrade clowner som hoppas
på ett sista desperat skjut - rakt in i venen.
Och bron över till slussen vibrerar som en skadskjuten
betongblandare och kvider under tågen som likt en
parodi på samlag snabbt slätar över... ytan..
där kom det där ordet igen, ytan
Snett bakom mig till vänster flyter Rygefjord fortfarande
trots att en himla massa poeter nyss belastat skrovet
där och indirekt ytan.
Snett bakom mig lämnar jag de tankar som under några
ögonblick skakade mig.
Snett bakom mig lämnar jag för alltid den yta som jag
förut spelat upp för världen i hopp om att bli sedd och
älskad för det jag ville att du skulle se.
Älskad för min yta