Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
ett brev


Påfågeln

 

 

 

Du har ju genomskådat mig, jag tänkte på det häromdagen, att jag säkert är en påfågel, fast det kan jag ju inte skriva till Nina, tänkte jag, men hon vet ändå, hon har sett det redan, hon vet att jag är en påfågel. När jag var liten hade vi en påfågel hemma. Pappa och mamma, särskilt pappa, tyckte så mycket om djur, han köpte alla möjliga djur, vi bodde på en liten gård nära Jönköping, vi hade får och getter och kaniner och grisar och hästar och hönor, ja Gud vet allt, och så den där påfågeln. Ingen annan hade en påfågel. Klas kallade vi honom, han älskade att vara påfågel. När det kom en bil som var nytvättad kunde han stoppa den på vägen för att spegla sig i lacken, särskilt hjulsidorna. Då spärrade han upp sina vackra fjädrar och skakade dem så det sjöng i dem. Han ville verkligen visa sig. Ibland tror jag att det är så enkelt med mig, jag vill visa mig. Samtidigt är det inte den enda bilden.

 

Jag är också en liten kattunge, som är ganska rädd och väldigt beroende av snälla och vänliga människor, som tycker om mig och smeker mig, i famnen.

 

En gång i tiden var jag också ett skyggt rådjur i skogen.

 

En gång satt jag vid en nerbrunnen eld på en berghäll, där det låg cigarettfimpar och urdruckna trasiga flaskor, jag skrev några ord om det då, ungefär så här:

nerbrunnen, urdruckna ölburkar, sönderslagna flaskor, är det så mitt liv ser ut. Varför?

 

Men nu är det ganska bra. Nu är jag nog en påfågel.

Du, lilla flickan, min blomma,

Det är nog inte lätt att leva med mig

Tänk om du och jag...

Hur skulle du kunna stå ut med mig?




Fri vers av Albert
Läst 384 gånger
Publicerad 2007-04-05 16:12



Bookmark and Share


  Marreb
Humoristisk och allvarsam text. Man kan se den där påfågeln ruska och sträcka på sig. :-) Sköna metaforer.
2007-04-05
  > Nästa text
< Föregående

Albert
Albert