Ett kraftigt solsken slog in genom fönstret när kaptenmorot drog gardinerna åt sidan. Han reste sig som vanligt hastigt upp ur sängen eftersom han aldrig hade varit en morgon människa. Han ansåg att det var onödig att sova fler timmar än vad som behövdes eftersom viktig tid kom till spillo när man låg kvar i sängen på morgonen, ”man lever bara en gång” som han brukade säga till sin besättning.
Kaptenmorot hade aldrig på 45 år lämnat sitt fartyg, han gick inte ens i land då båten bara låg till ett par timmar för att lasta av bananer. Han hade sedan liten pojke arbetat på båten och han tog över den efter sin far som hade seglat med fartyget till sin död.
Försiktigt klädde han på sig sin kaptenrock och snörade sina skor, stilig han var, tänkte han för sig själv när han beundrade sin tjusiga gestalt i spegeln.
Med bestämda steg vandrade kaptenmorot upp för trappan och ut på däck för att se till så att arbetet utfördes på pricken rätt.
- God morgon kapten, er frukost är serverad nere i matsalen och om ni är intresserad av hur långt det är kvar, så är det en halv dags resa innan vi når Amerikas kust, bugade Nicolas och tog av sig hatten.
Kaptenmorot nickade och vandrade bort emot fören på båten och med koncentrerande ögon försökte han se något mönster av land där ute, men det var hav, hav, hav och åter igen bara hav.
Färska fikon, gröna äpplen, saftiga hallon och stekta kyckling vingar inlindat i saftigt fläsk var det som serverades till frukost. ”Varför slösa tid på att äta när man ändå ska göra sig av med det ingen”, var nog den enda tanken som Kaptenmorot hade för sig själv och därför tog det aldrig lång tid innan han hade sopat rent på talriken efter sig, då menar jag verkligen rent på tallriken, för den behövdes knappast diskas efteråt.
Det var få av besättningen som kände kaptenen riktig väl, men det berodde inte på dem själva utan på att kapten aldrig pratade i onödan med folk, särkilt inte med besättning som istället kunde arbeta för att prata. ”Det var slöseri med tid”, sa han. Många undrade varför han var som han var kaptenmorot, men ingen kunde förstår varför. Hans liv verkade vara det mest sorgligaste och vedervärdigaste en man kunde leva, men ändå fortsatte han att leva det dag in och dag ut, utan förändringar, precis som om livet bara var en sak att bli klar med ibland allt annat i världen.