Än var hennes hud solkysst
där hon satt
på en platå som pekade
mot den sol som gick ner i väst

Hennes solblonda hår
slingrade sig nedför två bara axlar
och en kylig vind från havet
fick henne att huttra till

på en av sommarens sista dagar
det blå låg stilla
bredde ut sig framför henne
och hennes klippavsats i ensamhet.

Dagarna och minnerna av ljus
flimmrade förbi
och hennes leende
innehöll sorg

när blicken vändes
mot horisonten
full av de tankar som hon önskade
hon kunde dränka i oceanen

kanske föll en tår
nedför hennes rödbrända kind
och stilla anslöt sig
till resten av det stora, salta.

Ännu en droppe i havet
omärkbar och osynlig
men ändå likväl där
och betydande för den som vet.

Hon tog en grå sten
kysste dess skrovliga yta
slungade ut den i det
oändliga framför sig.

och önskade hon kunde
gjort detsamma

med honom

med kärleken.