Den sista sagofén är nu
för evigt vaggad till sömns.
Istället vaknade något annat.
Jag tänker på det och vet att det är hemskt.

Hon log en stund innan hon somna,
sjöng en vacker visa.
Vi sjöng tillsammans och jag önska:
"Låt detta fina vara, låt det för evigt vara!"

Detta onämnbara...
Inte ids jag namnge det,
anonymiteten gör det ännu mera
lömskt och krypande.

Är du rädd?
Jag är det.
Så fruktansvärt rädd.

Tänk att få sova,
sova med all världens sagor,
I tusen och åter tusentals år.
Stilla drömmande om ett paradis utan orm