Och där hann tiden ifatt mig.
Jag har försökt och försökt att glömma.
Bara leva vidare.
Som om du funnits vid min sida alla dagar.
Och det har gått bra.

Fram tills idag.

För idag föll jag verkligen.
Låg på min säng.
Insåg vad som egentligen hänt,
Fyra månader försent.
Jag har skrattat och skrattat,
alla dagar.
Men egentligen undrar jag hur lycklig jag har varit.

I dikt efter dikt har jag skrivit hur lycklig jag varit,
hur kär jag blivit i den underbara killen.
Och visst är jag kär och visst är han underbar.
Men ibland undrar jag om jag gör vissa saker,
bara för att glömma och förtränga att jag saknar dig.

Och ikväll brast det verkligen för mig.
Mina tårar sprutade,
likt ett mäktigt vattenfall, de gick inte stoppa.
För det är först nu jag insett att jag saknar dig.
Och det är först nu jag insett att det aldrig går göra
saker, bara för att glömma.
För sorgen tar tid,
och jag tror jag måste inse att det kommer ta ett bra
tag till.

Innan jag slutar vara ledsen.