Jag tittar över berg och dal
ser granars dolska grönska.
Ser bergås i kontur stå kal
hör lärkas drill om maka önska.

I öster ser jag solens uppgång
den stiger över bondens tak.
Jag hör en älvas vackra sång
så enkel och så rak.

En ton som minner oss om vemod
en nordlig sällsam klang.
Det är en rest, en återstod
av vår naturs arrangemang.

Jag är en vandringsman
en sökare av livets kärna.
Ett troll som mycket kan
och mot det mesta spjärna.

Jag kliver på med stora steg
mot mål som ej nån´ stakar.
Jag röjer upp en väg
så kvistar yr och grenarna dom knakar.

Nu jag ser en tjärn så fin
med näckros på dess vattenyta.
Tar ett dopp med trollegrin
försöker nu att flyta.

Går upp ur min naturbassäng
för att skaka av mig vatten.
Tar sen´ en liten sväng
för att tömma hatten.

Jag hör nu hur det porlar
i en bäck nånstans bortöver.
I träden fåglar sorlar
allt detta nu mig söver.

Jag somnar till en stund
vid tjärnens gröna kant.
Vaknar efter liten blund
hör en ton högt i diskant.

Näcken spelar på sin fela
så förföriskt lockande.
På ben av sömnen stela
jag lockas av hans pockande.

Han sitter där så grann
i vattenspelskaskader.
Som alltid likadan
bland vattendroppars myriader.

Med all min kraft
allt motstånd jag kan anslå.
Är jag på vakt
mot näckens lockelsepropå.

Går vidare på mossmjuk stig
där granar växer upp mot skyn.
Jag smyger fram så tyst och vig
i utkanten av själva byn.

Jag vandrar vidare mot nya mål
och visar ej min yviga lekamen.
För människorna dom ej tål
ett troll som inte passar in i ramen.