det slog mig i helgen;
att återvända
är som att färglägga ett svartvitt fotografi
det har jag förstått nu

för det ser likadant ut
som man mindes det,
men med helt andra färger

och hålet i hjärtat
är så svart
och pupillerna spiller mörker
på dina ögonvitor
när du talar om det som varit
de människor du tryckt handflatan mot
och allt du sett
och jag lyssnar



kanske
är det bara konturen av din starka vilja
som håller ihop din kropp

för du är rätt trasig vad jag kan se
men så vacker
framför mig,
du skulle bara veta

jag är också trasig du
men inte i närheten
av din skönhet

och jag står på balkongen här ikväll
lutar mina armbågar
mot det rostblå räcket
och det snöar metall ner mot havet här
flingor som sväljs
av den ultimata kvinnosymbolen
alltings födelse
världens sköte




och vi vänder oss om
ifrån varandra
av rädsla kanske
för vad som finns framför oss
och kanske stannar vi i skyttegravarna
vi grävt
i våra hjärtan

eller så lever vi
i en rörelse, en sorts mantelrörelse
alltid fram
alltid bort ifrån nuet

till något annat, något vackert

och man kan se livet
likt en avlossad revolverkula
som tar död på sitt mål
förr eller senare
idag
eller imorgon

och jag tror på dig
det gör jag
jag tror på dig och jag är rädd för dig

jag vet inte vad
du kan göra med mig

jag vet nog ingenting alls
trots
det jag sett
trots alla vägar jag vandrat
och alla människor jag försökt nå
med ett lätt tryck
från min handflata

men jag tror på dig

och det blåser här nu
det är dags
att stänga balkongdörren och gå in
till det elektroniska ljuset
från datorskärmen
och alla tusentals människor
som sitter och väntar

som också dem är rädda
men av
olika anledningar


och jag plockar upp mina kritor
min ungdoms färger
och sminkar mig inatt

mest bara för att minnas
det jag aldrig
tänker återvända till