Plötsligt är det bara där. I vimlet av okända människor på ett överfullt dansgolv där den för kvällen inhyrda DJ:n spelar \'När vi två blir en\'. Ansiktet. Oförglömliga anletsdrag från en svunnen tid. Ögonen är för alltid inetsade på näthinnan.
Vill fly men inser snart att det inte har någon betydelse. För jag är den enda som vet. Inga tecken på igenkännande i de isblå ögonen. Jag är den enda som vet.
Vad gör man. Går fram och hälsar glatt och tackar för senast? Ställer till med en scen. En konfrontation där mitt framför scenen? Nä. Blicken är stadigt fästad på golvet nånstans mellan en tom flaska Kopparbergs päroncider och en obestämbar fläck av Någonting. Låt honom inte se. Inte känna igen.
Sekunderna tickar långsamt iväg och strax försvinner han omgiven av sin trygga grupp av ryggdunkande kompisar. Inte för en sekund har han känt samma ångest. Samma skräck. Inte för en sekund.