Mitt absoluta favoritställe är en liten fäbodvall långt inne i skogen dit jag brukar packa matsäck och rida minst en gång om året. Ingenting kan få det att bli mindre trivsamt ute i den lugna, fridfulla skogen. Vägen dit är lång och slingrande med många backar och krokiga svängar. Ju längre in i skogen man kommer desto smalare blir stigen. Till slut finns det nästan ingenting kvar. Skogen är så tät att solskenet inte når dit. Inte ett ljud hörs. Det är alldeles magiskt. Då händer det, man är framme och förtrollningen bryts. Men det är ingenting att ledsna över. Det är ju det här man har väntat på. Längtat till. Det här är anledningen till varför man tog sig så lång väg. Den smala stigen bryter upp och framför dig ligger en alldeles underbar syn. De vackra träden pryder de stora ängarna. Vattnet porlar i bäcken invid den stora stenen som är så bra att sitta och tänka på. Laven på den gamla granen bredvid den första mysiga stugan har behållit sin spöklika charm från år till år genom alla tider. Det är som tomtens vita skägg med det silvriga utseendet och de spretiga topparna. Granen är så hög att man skulle kunna se ut ur skogen om man klättrade enda upp till den högsta grenen. Det finns nog inte någon som vågar det. Tänk om man skulle halka! Granen är så tät att det ändå inte skulle gå att ta sig upp. Man kan komma halvvägs innan man blir tvungen att vända om igen. Den långa grenen som vilar på husets tak skulle man nog egentligen ta bort för att inte huset ska kollapsa. Men det är det ingen som bryr sig om. Den får vara där den är. Den skyddar ju mot regnet. Varför ska man då ta den därifrån? Det är ändå ingen som bor i det vackra, gröna huset längre. Det står där tomt och övergivet med endast grenen som sällskap. Den mjuka gröna färgen som flagnat runt om hela huset utom under takets beskyddande utskjut. Takplattor har rasat ner och ligger i en liten hög på marken. Men det gör ingenting. Det är ändå ingen som ser. Det är ingen som kan tycka och döma. Ingen vet hur det är med stugan för det är ingen som besöker den. Den står där alldeles ödslig intill den stora ängen.

Stugans grannar, de två andra stugorna, finns en bit bort. De står uppe på kullen och ler som solar. De ler över sitt fina virke som inte rasat ihop. De ler över den underbara utsikten över de grönskande ängarna. De ler över sin frihet att bara stå där och finnas till för den som behöver något fint att se. De ler över att få se de vilda djuren skutta förbi i sin glädjeyra när våren kommer. De ler när de ser den glänsande snön på vintern. Sommarens färgglada blommor och höstens alla löv. Det är vad dessa hus är till för. De står där och samlar på sig årens historia som de kan berätta för den som kommer förbi och tittar in ibland. Även den rasade ladan på mitten av ängen har sin unika charm. Den visar också tider som inte alltid varit så lätt. Den visar hur den kämpat mot vinden under många år. Tills den till slut inte längre orkat stå längre. Då har den lagt sig att vila där mitt ute på ängen. Det spelar ingen roll. Det är ändå ingen som ser. Varför då fortsätta kämpa och stå emot? Det är ju skönt så att bara vila en stund. Dessutom fyller den ändå sin funktion. Den ger skydd åt alla möjliga djur. Djur som inte har någonstans att sova eller som behöver akta sig för regnet. Dessa djur är glada över att ladan tagit rast. Annars skulle de inte ha någonstans att bo på vintrarna.

Ladan har ett fint sällskap så att den inte känner sig ensam på gamla dar. En pensionerad foderbinge med tak som djuren en gång ätit ur. De tog skydd av ladan och åt ur bingen. Ladan och bingen trivs bra ihop. De har varit arbetskompisar under många år. Bingen har dock burit en lättare börda och är inte lika till åren som ladan men de har aldrig varit osams om hur de skulle ha det. De trivdes bra med sina jobb och ville inte byta med varandra. Det var så praktiskt att göra det man själv var bra på. De kände att de gjorde någon nytta när de gjorde det de var byggda för. Det blev så krångligt annars.

Djuren som en gång i tiden bodde på fäbodvallen hade det mycket bra. De hade skydd och mat alldeles intill varandra. En liten bit därifrån rinner den porlande bäcken genom ängens gröna gräs. Vattnet har alltid varit friskt och smakat gott under alla dessa år. Bäcken har gjort sitt yttersta för att inte djuren skulle behöva vara törstiga. Ansträngningen har gjort stor nytta och gör det fortfarande. Skogens djur kommer än idag för att släcka törsten i den åldrande bäcken. Det tycker den är skönt för då blir det inte så spänt i kanterna. Bäcken ser till att rena vattnet hela tiden för att inte djuren ska bli sjuka. Ett sjukt djur mår ingen bra av.

Det här är den första, öppna delen av hela fäbodvallen. Här fanns ängarna för bete åt djuren. Fortsätter man stigen nerför en brant backe kommer man till den mer stängda delen med skydd för dåligt väder. Här tillbringade människor och djur mycket tid med de vardagliga sakerna. Barnen lekte i den lilla utskjutning av skogen som man inte hade byggt upp sina små stugor på. Husen är byggda i en cirkel med en stor gran i mitten som centralpunkt. Allt är byggt runt den granen. Dåtidens människor har släpat dit platta stenar som har fungerat som sittplatser. Stenarna ligger runt hela trädet. Trädet var en samlingsplats för de familjer som tillbringade sin tid där. Man träffades där när allt som hänt under dagen börjat ta slut.

Den nedre fäbodvallen består av fem hus, alla med sin egen historia. Ett av husen har också en större lada för djuren om det skulle behövas. Utanför den står det en gammal tvättplats med staket runt. Innanför staketet finns en bänk med en liten nedbuktning i där man hade vattnet. Det hänger grenar på en ställning för att torka den färdiga tvätten.

Allting har förblivit orört. All historia finns kvar. Det är det som lockar med denna underbara plats. Man kan sitta där och föreställa sig hur det var att en gång i tiden bo på ett sådant ställe. Bara känslan av allt som hänt där, både medgångar och motgångar, är enorm. Det är det som gör att man vill återvända dit varje år oavsett vem man har med sig. Att få dela denna upplevelse med andra människor är en oerhörd glädje. Tänk att få dela med sig av den mest fridfulla platsen i hela världen. Det mest underbara ställe som finns. Det finns folk som går på museer för att få uppleva historia. När man besöker denna fäbodvall behöver man inget museum. Då har man redan funnit äkta historia. En historia som består och som aldrig kommer att försvinna.