Zola skildrar med brutal detaljrikedom kärlekens komplexitet mellan man och kvinna på ett sätt som aldrig ger läsaren ro. Sedan första läsningen i tjugoårsålderm har denna roman spökat i mina tankar såväl som i mina drömmar. Boulevardteatern gjorde en fin uppsättninga i slutet på 90-talet. Någon film har också gjorts, men inget toppar romanformen som denna! 

I korthet..

Thérèse växer upp med sin faster Mme Raquin och hennes sjuklige son Camille. Thérèse tvingas senare gifta sig med denne Camille som satt en passion i pengar som ära och självändamål.  Thérèse och Camille blir givetvis inte lyckliga och det dröjer inte länge förens Thérèse skaffar sig en älskare/ passion i Laurent. För att få varandra beslutar de tu att bringa Camille om livet, med följder.. Jag inte vill inte gå händelserna i förväg eller utveckla detta mer då jag tar udden av detta konststycke!  Som jag f.ö. vill att ni ska läsa eller ge till era tonåringar i present. (he he!)

Så långt kunde allt vara ett relationsdrama med våra dagaras mått om det inte vore för Zolas benhårda naturalistiska framställning av berättelsen...   Detta är inte BARA en roman, den har alla ingredienser som även borde tilltala tex tonåringar med krav på raffinerad ond bråd död!  Själv läser jag om den då och då, mest för kuva alla spöken eller ge perspektiv på människans tillkortakommanden. Så krasst ljuvligt och hemskt, om vi inte ryggar för den svarta sidan av människan och lär. En insikt så god som annan!

Läs den för böveln, poeter & poetissor!

m.v.h

aftermath