Du gömde din blick bakom skuggan av din hand…
Dina vackert gröna ögon lyste dock genom bordet där vi satt, bildade små pärlor på vårt fat.

Du sade att jag borde resa mig upp och gå!; “ Vem kan väl älska ett gammalt russin som jag?!”

Jag log stilla åt de orden du sa, då jag älskat dig mer för var dag!

Du fångade en färgad tår I din lilla hand, knöt din näve hårt för att krossa dess tunga andetag!


År har blivit till långa mil, byggt en stig av guld framför våra liv.
Du må vara äldre än förr, men din skönhet är mig mer kär för var dag som går…
Din smak är likt utsökt vin, det har ett stigande värde för både hjärta och själ.


Du döljer din kropp inför spegelns svek…
Och gråter dig sakta till sömns då ditt silvergrå hår flyter över kudden och reflekterar små stjärnor I vårt tak.

Jag betraktar dig dock då du vaknar var dag..
Och jag är I plåga då du ger mig en vädjande blick innan du lämnar rummet I utbyte mot din rena rosendoft.

Du är mig älskad och kär!

Din skönhet odödlig och sann...



Jag skulle önska jag kunde få dig förstå...