Polstjärnorna gråter, utmed universums ryggrad, över haven.
Ödmjuka i sin stabilitet, krävs inga strålar.

Överlevnadskampen, i erfarenhetens spegelbild:
Vad säger den om övergivenheten, i havets öppna mun?

Slukar det osanningar? Leds fartygen rätt, när stjärnorna
gömmer sig på natten?

Kärleksgudinnan, Venus, den renaste av alla planeter,
strålar med hela sin glans.

Vad säger poesin när Venus lyser, så nära, men ändå
så långt bort?

Anden skriver i hjärtats dolda rum, med poesin
ur kärleksoceanens mjuka famn.

Borttappade mellan polerna, rysande i kylan, av all mänsklig olycka, är undrens helgonstjärna, Teresinha och Mariana.

När man dyker ner i vattnet, hinner man inte uppfatta
den ögonblickliga kölden.
Hur erfars då mörkrets oväntade känslokyla?

Den sanna verklighetsrädslan? Hur känns den?
Nostalgin älskar flyktingarna. Denna ofattbara hemlängtan.

Räds den oundvikliga Döden? Rädd, att skuggans skydd försvinner, från det slutgiltiga

Ordet?!


Britt Gustavsson