Jag var beredd att kasta kläderna vid hans säng
bevisa oskuld och skönhet
i något som inte badat i världens djupa sjöar
av grumlat hat och förslösad lystnad

Men trots handen vid bröstet
och min blick fylld av retsam kärlek
blev jag brutalt bortstött från världens herre
som inte ens ville ta min utsträckta hand i sin

Han lade hellre glas runt min lockar
sade han
Din far var ingen glasmästare
svarade jag honom

Men jag hängdes upp som hans förfäder
och smakade så lystet
på landskapsmålningarnas sjöar
letandes efter något förgånget
något vackert
något äkta

och en någon som vågade hålla om mig

Min enda tröst är de många händer
som om natten smeker mig i smyg
och spegelbilden vid korridorens ända
en påminnelse om hur mycket jag offrade honom