Det är som att
när vägen plötsligt blir lätt att gå
och converse-skorna slutat skava
och man känner
att nu,
nu går det kanske bra ändå,
nu kanske livet är värt att leva.

då kommer det tillbaks
den del av det förflutna
som man har kämpat
och kämpat
för att förtränga

den del av det förflutna
som man helst ville knyckla ihop
och kasta i närmaste svarta hål

och plötsligt är det för svårt
att bara fortsätta gå
utan att titta tillbaka
för det liksom uppsöker en
vad man än gör
och tårar fläckar ner ens klänning
så som bara tårar
av äkta förtvivlan
kan


Det finns inget att göra då,
hur många händer
som än sträcks fram
för att dra upp en ur mörkret
så vågar man inte
låta sig hjälpas
för man är så rädd
att man ska ramla igen.


jag är inte beredd att förlåta
inte heller att försöka
eller välja.
jag vill bara ha det
som för tio minuter sedan
innan jag fick veta.