Vandrar ensam mellan sönderfallna ladugårdar.
Jag borde inte vara här, det vet jag.
Känner hur andarna samlas runt mig och viskar till mig.
Han är påväg.. Skynda! Bort! Du ska inte vara här!

Men jag vandrar vidare. Jag måste finna mitt mål.
Och plötsligt känner jag en närvaro.
Han är stark, Starkare än någonsin. Andarna fortsätter,
Spring! Han kommer, och han är ute efter dig!

Men det behöver de inte berätta.
Jag vet att jag bara har mig själv att skylla.
Men jag vill inte! Snabbar på stegen och kommer fram till huset.
Akta dig! Han står framför dig och väntar på dig!

Men det är försent. Jag känner hur han går in i mig.
Negativa tankar omsluter mitt inre, och jag gråter.
Hejdlöst, som ett litet barn. Sedan faller jag.
Välkommen Herrn, jag är din nu.