- Men oh, vilken fin klänning! Min mors entusiasm var äkta. För under all den tid hon varit en del av min fars familj hade hon aldrig sett sin svärmor unna sig något påkostat för egen del. Farmor som i decennier bara varit klädd i olika blommiga städrockar, möjligen uppiffade av ett eller annat hembroderat förkläde, stod här nu i dörröppningen och hälsade älsklingssonen och hans familj välkomna iklädd en ny, ännu frasande klänning, i älsklingsfärgen med veck kvar efter fabriksvikningen. Med uppenbar glädje strök farmor med stora valkiga händer över klänningens glatta tyg och kommenterade med viss stolthet i rösten.
- Den har jag fått från min man!
Om tid kunde stanna och klockor vridas tillbaka så skulle min mor ha slutat här och låtit farmor leva kvar i den förställningsvärd där hon tillhörde en ”finare sort”. Men i sitt ungdomliga oförstånd fortsatte min mor istället med att säga:
- Det menar du inte att farfar helt själv har kunnat köpa en så vacker klänning!
Farmor som så burdust knuffats ned från sin fantasivärld svarade nu på grovaste pitemål:
- Je ha tjöft´n schälv!

Farmor denna storvuxna arbetarhustru som hela sitt liv hade levt för andra. Först för de åldriga föräldrarna, som hon fått vara med och försörja då fadern tidigt fick slaganfall och sedan för maken, fabriksarbetaren som arbetade en mansålder på ortens sulfatfabrik och vid pensionsålder redan var utsliten till kropp och mentalt på väg in i demensens förvirrade värld. Ett helt liv hade hon slitit utan att fråga efter något för egen del.
- Jo, ja fick allt nya skor av mor och far te konfimaschonen, berättade hon för mig långt senare. Men när sku´en langt så geck´n mest barfotta för å int slita ned skosulena. Nej farmor var inte bortskämd med några extravaganser. Hon var van att vända på slantarna och att av rester och begagnat trolla fram små mästerverk. Med genuin glädje lade ner hela sin själ i att med kreativitet, hårt arbete och noggrannhet hitta sätt att få husets förråd att räcka till för make, barn, släkt och bekanta. Och arbeta hårt det kunde hon. Hon var den som först klev upp ur sängen kalla vinterdagar, för att tända eld i kakelugnen så att make och barn inte skulle behöva frysa när de skulle till arbete och skola. Och trots sin stora kroppshydda hade allt hushållsarbete bevarat henne vig. Långt upp i åren kunde man fortfarande se henne handskura golv med raka ben!

Tre barn fick hon denna arbetarkvinna. Först en son och en dotter och tolv år senare ett sladdbarn – min far. Men alla barn kom med tiden att skiljas från henne. Den enda dottern, Elsie, som gick som lärling hos en sömmerska, dog plötsligt och oväntat nyss 18 år fyllda. Farmor fick under en kort tids sjukhusvistelse sitta vid sin dotters sjuksäng och hålla hennes hand, innan sjukdom brutalt skilde dem åt. Den äldste sonen, hade vid det här laget redan flyttat hemifrån. Han som ärvt sin fars arbetsmoral och sin mors driftighet, arbetade sig fram och avancerade så småningom till chefposition, men givetvis i annan stad! Den yngste sonen, som var den enda som fått chans att studera fördes av studier och karriär långt bort och farmor som var av den jordnära typen kunde aldrig förmå sig att placera sin stora kroppshydda i ett litet vingligt flygplan, så hon berövades möjligheten att dela vardagsliv med sin yngste son och hans familj. Umgänget begränsades därför till de få sommarveckor då sonens familj kom på besök.

Då farfar till slut blev inlagd på sjukhem, nedbruten av upprepade slaganfall och förvirrad av demenssjukdom, så sålde farmor deras gemensamma hus och flyttade in i en nybyggd pensionärsetta. Sitt hus hade de haft i arbetarkvarter, men pensionärslägenheten låg mer centralt och där samsades äldre från alla samhällsskick. Så kom det sig att farmor fick direktörskan som sin närmsta granne. För ordningens skull hade den fina fru Liljekvist placerats i lägenheten ovanför farmor, så hon kunde fortsätta att se ned på ”mindre fint folk”.
Farmor tog fru Liljekvists förfining med ro. Hon var ju själv av bastantare virke och kunde inte ens drömma om att trippa omkring i högklackat eller smeta massa färg i ansiktet. Men trots sin jordnära livshållning och sin genuina snällhet så var det inte utan att det nog drog i mungiporna en aning då hon en dag, till sin förvåning, hittade ett komplett tandgarnityr på sin egen balkong. Det var inte svårt att räkna ut var de kom ifrån. Den fina fru Liljekvist brukade ju skaka sina lakan över balkongkanten varje morgon!
Farmor, som var en utmärkt berättare och kunde göra det mest triviala till en fängslande saga återgav med stor inlevelse hur hon med tänderna i en papperspåse gick upp för trapporna till fru Liljekvists våning. Hur hon ringde på och väntade på att dörren skulle öppnas.
- Ja hörde ju hur ho rumstrera om där inne en lång stund. Men när När ho teslut öppna dörra å sto där i morronrock, me papijotter i håre, så sträckte ja frem påsen och fråga så fint en kunne.
- Kan he händelsevis va fru Liljekvists tänner som ramlat ner på min balkong? Den stackar fru Liljekvist, sträckte snabbt ut handen och grabbade påsen snabbare än blixten och drog snabbt igen dörren utan att ge farmor en blick.

Nej, farmor hade inga förfinade maner, men som pensionär fick hon ju ”egen inkomst”, visserligen bara folkpension, men trots allt en månatlig utbetalning adresserad direkt till henne. Och med det följde en något förändrad livsstil. Hon som aldrig köpt något nytt, förutom den fabriksnya klänningen, lyckades nu spara ihop till ett par alldeles nya sängar. Riktiga DUX-sängar, som trängdes in i pensonärsettans lilla sovalkov. Fast farfars säng förblev oanvänd eftersom han aldrig, till farmors besvikelse, kom att återvända från sjukhemmet. Rullstolbunden, inkontinent och förvirrad behövde han mer daglig hjälp än min annars så driftiga farmor kunde bistå med. Men så ofta hon kunde tog hon hem honom, rakade honom, serverade kaffe och pysslade om honom, som hon alltid gjort. När jag var på besök kunde jag stumt bevittna hur farmor satte hakklapp på farfar, precis som hon gjorde på mig, och mödosamt började mata honom samtidigt som hälften av maten rann ut igen genom mungiporna. Nog kunde man i hans beslöjade ögon ibland ana ett igenkännande då han såg in i farmors kärleksfulla blick, men aldrig mer fick han dela säng med henne. Den nya DUX-sängen blev aldrig invigd av den man för vilken den var ämnad. Och så var det då klänningen, den som hon tillslut tvingades erkänna att hon köpt själv. Kanske hade hon i hemlighet drömt om att en dag få något riktigt fint från sin man, eller så kände hon sig generad över att hon hade kunnat spendera så mycket pengar på något så onödigt som en klänning åt sig själv. Jag vet inte vad det var som förmådde henne att spela upp sin lilla scen då hennes svärdotter berömde klänningen, men jag vet att hon med tiden blev lite djärvare i sin pengaanvändning. Ja, hon köpte sig till och med en svart persianpäls av en kringresande försäljare för hela 6 000 kronor, vilket var en smärre förmögenhet på den tiden. Iklädd den pälsen var det allt lite ansatts till att även farmor med sina stora fötter ”trippade” fram och nog sträckte hon på sig lite extra när hon mötte någon på gatan!

Under några intensiva sommardagar varje år trängde vi ihop oss fem personer i farmors lilla pensionärsetta med sovalkov. Ivriga att under några få dagar ta igen all den förlorade tid som det stora geografiska avståndet tvingat oss till. Farmors lägenhet var liten och belamrad med både dubbelsäng, köksoffa och bäddsoffa så sovplatser fanns det för oss alla. Son och sonhustru fick givetvis ta DUX-sängarna, där farmor bäddat med sina finaste, nymanglade lakan. Åt lillebror bäddades det i köksoffan och jag och farmor fick dela på bäddsoffan. Jag minns så väl en kväll när farmor skulle lägga sig. Hon hade suttit uppe och pratat med son och sonhustru på vuxenvis, medan vi barn hade fått lägga oss tidigare. Men när farmor började klä av sig vaknade jag och med kisande ögon fick jag som i en uppenbarelse se allt hennes vita kött välla ut då klänning och korsett avlägsnades. Det var som en stor jäsande bulldeg som tycktes rinna ut över alla kanter och jag stirrade med fascination och beundran över att det kunde finna så mycket ”extra farmor” under kläderna.
Dagarna hos farmor var sommarens absoluta höjdpunkter. Hos farmor fanns all tid i världen och farmor, hon pysslade om, och månade om var och en av oss. Ja hon drog sig inte ens att leka kaffekalas med mig för att inviga min nya dockservis. Där satt min stora farmor och höll en pytteliten dockkopp mellan pekfinger och tumme och drack kaffe med sitt 5 åriga barnbarn. Jag hade dukat så gott jag förmådde på en kaffeburk i plåt och som ”stolar” hade jag två bakpulverburkar! Det var tur att farmor var så vig, för hon satt tåligt på sin burk och läppjade på sitt kaffe genom hela kaffekalaset och lyssnade på mitt pladder. För på kaffekalas så pratas det en massa, det visste jag!

Efter att farmor hade investerat i klänning, sängar och persianpäls var det som om hon tyckte att det nu fick räcka med extravaganser. Sparsam hade hon alltid varit och varje månad satte hon in allt hon kunde avvara på ett speciellt bankkonto.
- He e mitt arv, förklarade hon allvarligt. Det var viktigt för farmor, hon som alltid månat om sina barn, att få lämna efter sig ett arv. Ett uttryck av värdighet, ett evigt omsorgsbevis. Detta trots att båda sönerna hade allt man kan önska sig materiellt. Så kom då den natten när man ringde och berättade att farmor blivit inlagd på sjukhus. Det blev några bråda morgontimmar innan allt var ordnat för avresa. Väl framme lämnades jag till bekanta medan mina föräldrar åkte till sjukhuset för att träffa farmor och få information av hennes läkare. Det var en tryckt stämning när mina föräldrar kom tillbaka från sjukhuset. Man talade i viskande ton och en rad telefonsamtal ringdes. Men efter ett par dagar fick jag till slut följa med till sjukhusets canceravdelning. Farmor kom och mötte oss i korridoren och hon såg nästan ut som vanligt, där hon kom iklädd sjukhusets turkosblommiga morgonrock. Med lite god vilja kunde man inbilla sig att det var en av hennes egna blommiga städrockar. Men hon såg mindre ut på något sätt och var blek, nästan grå i ansiktet. Handen som drog droppställningen var blåfärgad av alla sönderstuckna kärl och jag kände mig på ett oförklarligt sätt lite generad inför farmor, som verkade så bekant, men ändå så annorlunda. Men tveksamheten varade bara för ett ögonblick, för i den stund farmor öppnade munnen så fanns inget tvivel kvar i min nioåriga kropp – det var ju samma farmor, precis likadan! Hon kramade mig, frågade om skolan och skrattade på sitt eget speciella vis. Vi fick en kort stund tillsammans, alldeles för kort, innan vi blev vi avbrutna av mina föräldrar som förklarade att vi måste gå för att farmor behövde vila. Farmor stod kvar i korridoren då vi gick. En förkrympt kopia av min storvuxna farmor, men med samma glöd i sina trötta ögon. En gång vände jag mig om – och då log hon mot mig och lyfte sin hand som till en vinkning.

Det var det sista jag såg av farmor. Hon dog bara några veckor senare. Vi hade fått ta vårt farväl, men ingen fanns på plats när hon till slut tog sina sista andetag. Vi hade hunnit återvända hem. Än en gång fick det ordnas för avfärd, men den här gången lämnades jag hemma. Att traggla multiplikationstabeller ansågs av de vuxna som en mer passande sysselsättning för mig än att gå på begravning. Dessutom skulle jag nog mest vara i vägen vid bouppteckning och tömning av hem. Men bouppdelningen visade sig var en lätt sak. Det fanns inte så mycket att fördela. Farmors äldste son, tog dock farmors persianpäls till en körsnär för värdering. Han synade pälsen i sömmarna länge och väl och kom sedan med sin dom.
- Värdelös, ett fuskverk rakt igenom. Hur mycket sa ni att hon betalat för den?
Jo, min farbror hade kvittot kvar – farmor hade ordning på sina saker, men man kunde nu bara konstatera att farmor blivit rejält lurad, vilket hon som tur var aldrig fick veta själv. Nej, i sin persianpäls hade hon kunnat kliva in i den föreställningsvärld där för en stund fick sträcka på sin ledbrutna rygg och känna sig som en ”fin dam”.
Så kom man till bankkontot - farmors arv. I åratal hade hon gnetat och sparat för att få lämna efter sig ett arv, men när bouppteckning och begravning var betalda så fanns det ingenting kvar av hennes sparpengar. Farmor som alltid ordnat och tagit hand om allt, hade med sitt idoga sparande till slut bekostat sin egen begravning!
- Je ha tjöf´n schälv! tycktes hon säga till sina efterkommande, så he bli recktitt gjort!
Men en sak hade hon inte kunnat förbereda. En sak kom som en total överraskning för söner och sonhustrur och det var de respons som följde då hennes död blev känd. Mina föräldrar berättade efteråt, med förundran i rösten, hur telefonen ringt oupphörligt i farmors lilla etta. Många var det som ville framföra sin hälsning och kyrkan var på begravningen fylld av blommor och fullsatt av människor som ville hedra en enkel arbetarhustru. Så kom det sig att farmor fick en ståndsmässig begravning, dagen innan mors dag i maj 1968. Arbetarhustrun, som inte efterlämnade något arv och som blivit lurad på det enda dyrbara hon någonsin unnat sig, men som hela sitt liv investerat i människor – och fått rik avkastning!