En stjärna syns bredvid månen denna kväll.

Jag ser mig om med sällsynt visshet
– den dolde gudens ädla dryckjom –
helt nära aftonmörkrets stillhet,
där fjärilsspröda, sköna lyckan,
förvisso med en kärv bouquet
och air av sällsamt mogen mildhet,
beskyddar tingens tysta vildhet
emot moderna tiders trender
och distanserat trubbig apati,
som ofta bräcklig sällhet vänder.

Det gamla kunskapsträdet faller
igenom rymdens glesa galler.

Ty månen glimmar med sin skära
– och den är ny; kan jag begära
vad mer än himlasynen sköna:
se Venus bredvid i det höga
– ett tydligt tecken där i skyn –
med löften från en frank Försyn.

A