En liten flicka. Känslorna svämmar över. Ett helt liv, inget annat än svek och övergivnad. Åter igen blir hon lämnad ensam. De har alla rätt. Hon är trasig. Hon kan aldrig bli hel. Hon saknar värmen. Hon saknar tryggheten. Hon har alltid lika svårt att visa sina känslor. Hon är instängd. Instängd i sitt egna osynliga skal, som sluter sig tätt omkring henne. Misstänksam är hon mot allt och alla som närmar sig henne. Rädd för att bli sårad och övergiven igen. Varför just hon? Ingen att dela all denna smärta med. Hon lever vidare, i ett evigt mörker. För en stund trodde hon, att allt var hennes fel. Hon släppte in folk i sitt mörker, men blev lämnad som alltid. Hon försökte igen, och igen. Samma resultat. Hon borde bli immun, men det blir hon inte. Hon blir bara mer sårbar. Dags att stänga skalet omkring sig igen? Det kan hon inte. Hon har glömt hur man gör. En tår tränger fram, rädslan och glädjen kommer krypandes på samma gång. En tår? Hon gör framsteg med synligheten av sina känslor. Men tänk om någon ser att hon är sårad och trasig? Tänk om de utnyttjar det de ser? Hon försvinner längre in i mörkret. Hon vill tyna bort. Men hon vill ändå fortsätta kämpa. Visa för de alla, som misstror henne och ser ner på henne. Som tror att hon inte vet bättre. Hon vill visa dem, att hon är stark, att hon klarar det på egen hand, liksom alltid. Hon har fått lära sig den hårda vägen, att ensam är inte alltid stark.


© Jasmine Törnetoft Turandar