En mugg te.
För att lugna nerverna.
En knäckebrödsmacka.

Tugga långsamt och fundera.
Hasse kände pressen.
Han var ju ensam om detta.
Så oväntat.
Farligt.

Verandan var en trygg punkt normalt.
Nu kände han sig som en måltavla.

Ögonen igen.
De där osedda, betraktande, skoningslösa och okända.
Namnlösa.
Vad dolde de för tankar?
Varför kände han sig så uttittad?

Visste de?
Inbillade han sig?
Han var ju säker på att han skött det så snyggt.
Inte sagt något till någon.
Hållt det tyst.
Inom sig själv.
Fortsatt som vanligt.
Inte gjort något annorlunda.
Det borde inte finnas någon orsak att någon i byn skulle kunna misstänka något.
Inte än i alla fall.

Det skulle ju komma fram så småningom.
Men inte än.
Inte så tätt inpå.
Inte nu.
Det skulle inte passa.


Fasaden på den gamla stugan var i brist på bättre beskrivning, rustik.
En gammal stuga.
Inte ett soldat torp.
Men gammalt.
Billigt med.
En tillflykt.
En bra bas.

Frågan var.
Hur länge skulle han få ro.
Innan drevet satte fart.
Innan hans blod skulle vädras och jagas.

En mugg te till
Ett par mackor till
Detta kräver planering.

Dessa ögon.
Förföljare utan namn.
Utan ansikten.
Han har mött blickar som betraktat honom.
I skyltfönster.
I rulltrappor.
I affären.

Kalla.
Okända.