Väsendet flöt omkring i luften i ett ingenting stadiet. Den hade ingen kropp utan var ett med den omgivande luften, utan medvetna egna tankar, men plötsligt varseblev den något, och något hos varelsen vaknade till och skapade omedvetet en förtätning av atomer som ett slags kropp. Den förnam hur något rörde vid kroppens yta i ett slags mönster. Den sträckte ut sina formlösa händer emot hållet där något slags pulserande vågor i olika storlek stötte emot den. Väsendet log utan att ha ett ansikte och tyckte om vad den upplevde. Några vågor kom emot den med glesare intervall men samtidigt mer rytmiskt och väsendet vickade på kroppen i takt och skapade själv därigenom egna vågor. Väsendet var omedvetet om att i samma ögonblick som det började sin dans, yttrade någon. ”Va! Vad har hänt, vad konstigt det låter”?