Det är så bedövande vackert. Underbart solsken och precis lagom varmt. Årets första fjärilar var två citronfjärilar. Ljusa fjärilar - god sommar. En humla körde rakt in i mig alldeles nyss. En kråka har varit på besök och borta vid toan satt en sädesärla.

Stormen har nog dragit fram här också, för vissa delar liknar ett smärre kalhygge - eller kanske mer en park. Det är fullt med vitsippor och på grund av att så många träd är borta är det mycket ljusare och soligare. Skogen ser precis ut som Prins Eugenes "Våren". Det är som allra vackrast. Allt är hissnande. Ödmjukhet inför livet. Kärleken i Naturen är stor.

Tystnaden är ljuvlig. Det går att höra rådjurens steg på marken, träden som växer, en stekels envisa borrande i marken, det lilla suset i gräset. Vinden smeker.

Rådjuren, som har sin stig alldeles nära, stannar till varje dag, går nära, tittar på mig länge och hälsar. Vid ettiden på eftermiddagen kommer bofinksparet och vill ha sockerkaka. En stor trut vandrade runt på min lilla gräsplan ett par meter ifrån i en timme. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Stod på stenar. Tittade. Undersökte. Gick bakom knuten, kom tillbaka. Om jag anstränger mig kan jag nästan se ett ansikte i mossan, bland stenarna vid den lilla kullen. Naturen lever.

Ännu en citronfjäril!

En ekorre!

Den här dagen ska jag bara sitta och titta tror jag.