regnet faller aldrig på marken
där hon lämnar sina avtryck
hon välkomnar oss till sin famn
där vi önskar stanna i evigheten

känslan...
som en svag doft av parfym
sveper oss till drömmarnas land
skapar storslagna inre syner

med hennes vingars frihet
svävar hon på vägen som täckts med vardagens damm
förvandlas till strimmor av silver och guld
och öppnar dörrar för våra instängda sinnen

inga vilsna tankar finns
när hon tvättar våra sorgsna anleten
och vi tvivlar inte mer

hon rör osynligt vår ande som slumrar
och vi reser oss högt likt bönstjälken
när hon passerar
genom våra kroppar och liv

känslan...

att vi inga bördor har mer
att inget kan gå fel
som den stoltaste känslan
att vi älskar oss själva

att vi älskar
våra värdefulla liv

och vi ler...