Som liten blev jag placerad hos en fosterfamilj, på grund av avståndet mellan hemmet och skolan var långt så placerade skolan mig hos en fosterfamilj. Jag minns den dagen men dock svagt då jag blev kallad av skolan att gå till rektorns rum för att träffa Lena för första gången. Där satt hon med C i famnen, som var knappt en månad gammal och hon log, hon var väldigt ung. Jag minns inte riktigt hur det gick till sedan och senare under 1994 skulle jag tro kom Lena med familjen på besök hemma hos oss på ön. Den dagen åkte jag och farsan till affären för att handla lite godis, för jag ville ha lite så for vi dit och köpte godis. När vi skulle åka hem igen så såg jag Lena och familjen i deras uråldriga bil så åkte vi hem till oss. Vi fikade och jag visade stolt för dem våra katter, hästar och hunden. Sedan minns jag inte mer.

Jag började bo där när jag började etta på Manillaskolan och jag fick åka till dom två gånger i veckan. Jag minns att jag tyckte om att åka dit i början men sedan började jag ogilla att åka dit när skolan bestämde att jag skulle åka till dem tre gånger i veckan i stället för två. Jag brukade leka med Lenas dotter som var lika gammal som jag, dock två månader yngre än vad jag var. Vi lekte barbies, hundar och målade oss själva i ansiktena. knappt månader efter, började Lena fråga ut mig om jag hade tagit deras saker, som pengar och leksaker. Jag hade aldrig gjort det och sa nej helt ärligt. En dag i ettan tog jag med en bok som jag var en stolt ägare till den dära lilla Nils Holgersson som åkte med svanen och Lena började skälla ut mig \"varför har du Petra´s bok i din väska? tänkte du stjäla den?!\" och jag fick säga att den var min. Lena trodde mig inte, då sa hon \"jag ringer din mamma och frågar!\" på ett aggressivt sätt och jag minns att jag var glad över att hon ringde mamma eftersom boken var ju min och det gjorde det. Lena bad aldrig om förlåtelsen.

Efter det fortsatte hon skälla ut mig för varje sak som gick i rök som böcker, nycklar, sjalar, pengar eller vad som helst. Hon försökte uppmuntra mig för att jag skulle erkänna, men hur skulle jag kunna erkänna när jag hade aldrig tagit någonting av deras saker? Som vanligt sa jag att jag hade aldrig tagit något av deras saker. En gång hade Petra lagt sina pengar i en av sina lådor ovanför hennes vita skrivbord, och jag råkade se henne lägga dem där men jag rörde dem aldrig, och så frågade Lena mig om vart fan de tog vägen och om jag hade tagit dem, bara för att jag råkade se Petra lägga sina pengar där. De skyllde alltid på mig. det var då jag började åka direkt hem till dem, sätta mig i hörnfåtöljen som Petra hade på sitt rum och läsa KamratPosten tidningar tills middagen var klar. Det var hårda regler där, man fick inte se på teven eller använda datorn före middagen och då började de kräva att jag skulle säga \"tack för maten\", duka fram och diska och det gjorde jag efftersom det var ju ett måste att hjälpa till hemma. Men jag gillade inte det på Lenas sätt att säga så.

En dag blev jag sjuk och hade spytt, denna morgon då jag spydde lät Lena mig att åka iväg och taxin var försenad om jag minns rätt eftersom jag åkte ensam till skolan. När jag väl kom dit, insåg jag att ingen fanns på skolan. De var ute på utflykten, endast städerskor fanns där. Jag fick irra där tills jag fick åka hem till mina föräldrar och mitt älskade hem i det fria. Jag minns att jag var lycklig för varje gång jag satte mig på taxin mot ön.

Åren gick och jag började klä mig i stora kläder som pösiga brallor, sporttröjor och hade utsläppt hår. Jag var en sån pojkflicka med ett tråkigt utseende, och jag minns att Lena försökte få mig att börja sätta upp hår för att se flickaktig ut och på skolan hade jag börjat gå på basketträning tillsammans med andra tjejer i klassen. Jag undrade aldrig varför de bildade basketträningar där men det var inte så dumt att träna en gång i veckan tills de skulle börja deltaga i basketmatcher så hoppade jag av på grund av att jag ville tillbringa min tid åt hemmet på ön. Lena började planera att sticka till ett badhus för att bada och simma där med familjen, så tog de alltid med mig. Bara för att jag skulle få motionera, men jag gillade aldrig vattnet och att bada på grund av jag föll i vattnet av båten en gång i min tidiga barndom och de hade bestämt att åka dit varje tisdagar om jag minns rätt så brukade jag gnälla på föräldrarna att inte åka dit men jag åkte ändå dit och föräldrarna berättade för dem att jag inte ville åka till dem men de frågade aldrig varför. Lena sa även en gång att den dagen de kom på besök för första gången till mig då åt jag godis på morgon, det var fruktansvärt och fel gjort av mig.

Jag växte upp i min tonår och jag började få mina kurvor. Petra började tjata på att få sminka mig och jag lät henne att sminka mig, fast jag hade alltid tyckt att hon sminkade mig på ett fult sätt. Jag tyckte aldrig om smink fram till då jag började sjuan så förändrades jag. Jag hade färgat håret ljusare, börjat använda jeans och tajta tröjor och börjat använda make up.

Det var då allting kom.

Lena hade frågat mig flera gånger om varför jag slutade med basket, och jag gav alltid samma svar - familjen var viktigast och jag umgick ju med dem nästan knappt när fosterfamiljen tog över mitt liv. Då började Lena prata illa om min egen mor, om att hon uppfostrade mig på fel sätt och att de inte kunde kommunicera med mig och allt. Det där var skitsnack, jag älskade mina föräldrar oavsett vad de har gjort. De älskade mig och gav mig allt jag behövde. De gjorde det åtminstone med kärlek.

Lena började kommentera mina ögonbryn som om de såg ut som ett par handtagar på en kopp eftersom mina ögonbryn var så ljusa så att jag fick använda penna för att göra dem märkare och finare. Hon kommenterade även mina kläder, mina kurvor, min smink och allting. Varenda jävla detaljer hos mig. Jag var ju bara emelie, och jag försökte leva. Lena gillade inte min klädstil som när jag har jeans på mig samt nättröjan i militärfärgen med en linne under. Hon tyckte att min hud stack ut mellan alla hål i nätet eftersom jag var så jävla fet i hennes ögon. När jag har mjukbyxor på mig som är lite för lång, vilket jag älskar att ha så frågade hon om varför mina byxor var för långa. Men hallå, fick man inte älska det man klär sig?

Hon gillade inte mitt sätt att sminka, jag sminkade mina ögon helt svart med eyeliner innanför ögonfransar för att få ögonen se mindre ut och fina som jag själv gillade. Lena gillade aldrig det jag gillade, skulle jag få lyda henne och klä mig som henne? Aldrig, och det gjorde jag aldrig. Jag klädde mig på det sättet jag klädde mig. Jag minns att varje jul eller min födelsedag köpte Lena alltid något som inte var min stil, men jag tackade och använde dem bara när jag åkte till dem för att få slippa fråga deras fråga om vart jag hade den.

Sedan började hon prata om att promenera ut i det fria, träning, mat och allting. Jag var så trött på det hon pratade om, för hon pratade alltid om det för att få mig att börja med sånt. Men varför ska jag behöva börja med något som jag inte trivs med. Hon manipulerade nästan mitt liv och hon förstörde även mitt självtroende. Även min själ.

När jag kom in i tonåren, stack jag fortfarande hem direkt efter skolan för att hjälpa till i köket och sedan plugga för att slippa henne. Eller så kunde jag vara på stan en stund när jag visste att hon skulle jobba över på sitt jobb på kvällen och det älskade jag... Ända in på djupet av mitt hjärta. Pappan var den vänligaste i familjen och jag kunde vara mig själv när Lena inte var hemma. Då och då reste hon bort i en till två veckor för att arbeta på andra ställe i sverige, och jag älskade det.

Några år innan jag flyttade till Örebro, flyttade fosterfamiljen till ett radhus i haninge och jag fick ett såkallat eget rum och där tillbringade jag mycket min tid åt skrivandet, läsandet och att smsa vännerna. Lena brukade komma in och frågar \"vad gör du?\" och en gång frågade hon om varför jag var jämt däruppe, och mitt svar var att mitt intresse fanns där.

Det var för att ljuset i mitt liv försvann. Jag försvann in i ett mörker som låg där jag alltid satt i, jag började skriva dikter om det negativa, mitt hat och mitt liv. Lena gav mig svarta drömmar, hon fick mig att tycka att allt ont var vackert och hon fick mig att tänka på döden, hur vacker den var och mest var det psykiskt. Under vissa nätter kunde jag gråta så mycket så att jag somnar, för att jag inte ville vara där.

Det gick aldrig att duscha hos dem så länge man vill, inte ens halvtimme om man räknar med att klä av sig, borsta tänder och gå på toa. Om man är därinne mer än 30 minuter tror Lena att man har snokat i deras spegelskåp och stulit hennes pincett, smink eller något likadant. \'Varför trodde hon det, när jag aldrig någonsin hade gjort så? Jag har alltid undrat det, men aldrig ställt frågan. En gång hade jag duschat och det råkade ta mer än 30 minuter. När jag kom ut och såg att Lena stod utanför.

L: vad gjorde du där inne?
jag: jag har duschat?
L: och snokat i skåpet, va?
jag: nej.
L: varför tog det så lång tid då?
jag: för att jag klädde av mig, borstade tänderna, gått på toa och duschat.
L: nej det gjorde du visst inte! du snokade i vårt skåp! det måste du ju fråga om först!
jag: nej, det gjorde jag inte. får man inte ta det lugnt?
L: nä! jag är bara så trött!

Där försvann hon i duschrummet, och mitt hat växte till. Jag sket i henne och gick upp på mitt rum, lade mig och började skriva om hatet till henne, smsat med vännerna och sedan somna bort till en lugn värld där jag trivdes.

Jag minns även att jag brukade skicka sms till min syster och berätta allting, hon trodde på mig och jag önskade att hon var hos mig då. Lena var alltid så snäll mot mig när jag tog någon med mig, systern eller en kompis så var hon så vänlig och bjöd på glass eller något likadant. Även om hennes vänner kom på besök och vi fikade, så brukar de fråga om jag var duktig därhemma så brukade Lena säga \"åh, hon är snäll som ett lamm.\" och klappade mig på axeln. Allt jag tänkte var vad fan var det hon gjorde, klappa på min axel?! Hon rörde ju mig nästan aldrig och trodde att hon inte gillade att röra min hud ens. Alla såg henne som en underbar, vänlig och ung kvinna som vet vad hon vill. Men egentligen var hon en satan inom sig som älskade att plåga ens själ hos någon, och jag blev den utvalde i hennes värld.

En dag skulle jag ha sovmorgon och börja elvatiden, jag och klassen skulle grilla och baka hos en lärare i skogås så frågade jag Lena om jag kunde få nycklar eftersom jag skulle börja sent. Hela detta fick Lena att tveka och sa att hon skulle fundera det under kvällen, det visade sig att hon inte alls litade på mig... Utan någon anledning. Hon hade ändå aldrig gjort det. Senare under kvällen sa hon att jag fick ha sovmorgon, bara om allt var ok och jag sa att det skulle självklart gå bra. Morgonen kom, jag vaknade upp, åt och for iväg mot skogås. Strax efter elvatiden ringde Lena mig.

L: hej. hur gick det imorse?
jag: hej. jodå, det har gått bra.
L: har du låst dörren?
jag: ja, det tror jag.
L: tror?! vad menar du?!
jag: förlåt, ja jag har låst dörren.
L: båda låset?
jag: ja, båda.
L: varför sa du då \"tror\" ?!
jag: förlåt då.
L: jag åker hem och kollar!

Hon stängde av samtalet på en gång. Hon var rasande och det visade sig vara sant, hon åkte hem från jobbet för ett jävla lås\'s skull. Jag blev rädd och ville inte åka hem alls, då skickade jag sms till min syster och sa att jag ville aldrig någonsin åka hem till Lena. Syrran erbjöd sig att hon och svågern skulle komma och hämta mig, och hitta på en lögn att dra för Lena för att ta med mig till dem. mMn jag sa att det inte behövdes, när jag ville så gärna. Jag minns tydligen hur rädslan åt mig inifrån när jag gick allt närmare till Lenas hus och såg henne sitta i köket. Så fort jag klev in, kom Lena stormande in i hallen och skällde ut mig \"du låste inte alls den andra! vet du vad det där heter!?\" och det var mitten i mitt andetag i denna stund att jag önskade att jag inte alls fanns kvar i livet. Jag visste inte vad det kallades för och hon blev ännu förbannad och sa att det hette fan polislåset och att inbrottstjuven kunde bryta in sig hos dem och om vem skulle betala allt. Jag svarade suckande \"jag.\" och hon sa \"precis!\" och jag tänkte på att hon hade nog hemförsäkringen som kunde ersatte allt om någonting hände. Jag minns att jag grät nästan, men jag höll kvar tårarna bakom ögonen som brändes. Resten av kvällen bytte vi inte ett ord och jag somnade med tårarna.

Därefter slutade jag att komma hem till Lena, att sätta mina fötter i hennes hus och kunde återvända till mitt sanna jag, som kunde le och skratta, samtidigt veta att jag inte skall åka hem till Lena igen. Någonsin. Den natten jag grät, var den sista gången jag sov i deras hus. Men jag skulle ändå få träffa L på min skolavslutning, då jag skulle ta farväl av manillaskolan och påbörja mitt liv här i örebro. Jag ville aldrig att L skulle komma till skolan för jag visste att hon skulle kommentera för min klädsel och det gjorde hon. Hon sa att jag var fin, när jag mest av allt annat önskade att hon kunde dö eftersom hon ljög. Hon drog i allafall efter en stund efter att ha gett mig en present och en tavla av fotona på mig med Lena och resten av hennes familj. Men strax innan hon drog, pratade hon med mig om allting och råkade säga \"du vet, när du började träna basket med christian och andra flickor? det var jag som bad christian att bilda träningen för att du skulle få motionera.\"

Min värld svartnade, det svartnade för min själ, jag skulle kunna släppa tavlan och låta den gå i bitar, strypa henne och säga åt henne att hon har aldrig lyckats med att få mig bli den hon vill jag ska se ut. Det enda hon lyckades var att hjärntvätta mig och jag miste min halva barndom, på hennes ord.

Jag hatade hennes attityd. Jag hatade hennes ord. Jag hatade hennes sätt att prata. Jag hatade hennes intresse. Jag hatade hennes mat. Jag hatade hennes ansikte. Jag hatade hennes regler. Jag hatade henne av hela mitt hjärta. Mitt hat mot henne var enormt.

Hon visste aldrig vem jag var, och kommer aldrig att veta vem jag är. Den sista gången jag såg henne, var den 7:e augusti 2005 och det ska inte bli en enda gång till. Jag vill inte ens se henne i ögonen, se henne tänka de äckliga orden. hennes ord som jag spydde över var \"jag hoppas att nästa gång vi ses, ska du ha blivit starkare och lättare.\" och varför ska jag lyda henne, när det är mig själv jag ska lyssna på? Det var ju faktiskt mitt liv som jag ska bestämma över, inte den äckliga satan.

Hon använde sin ondska på mig under alla år, använde sina misshandlande ord mot mig, för att hjärntvätta mig och bli som hon. Men på något sätt vann jag, för jag har inte blivit som hon men tyvärr är jag hjärntvättad av hennes ord sen många år... Jag hatade henne. Jag måste bara skriva av mig. Tankarna finns alltid där, men orden räcker inte till och det är därför jag skriver så ofta av minnen i ord för att försöka sudda ut henne...

Att sluta sätta mina fötter i hennes hus, var min lyckligaste stund någonsin och kommer alltid att vara det efter de tio dessa hatfulla år då jag fick aldrig leva.