Calvin letar upp stället i texten igen. Det efterföljande stycket har rubriken "En man som ägde mycket". Känslorna från drömmen kommer tillbaka med stor kraft redan innan han börjar läsa. Den förvånande reaktionen att kasta sig på knä. Den djupa kärleken i blicken han mötte. Utmaningen att lämna ifrån sig pengar och alla känslor som är förknippat med det. Känslorna lockar fram minnesbilder från flera andra tillfällen då han blivit utmanad att lämna ifrån sig pengar.

Han minns en sekvens från centralstationen i Stockholm. En smutsig kvinna med stirrig blick gick från person till person och bad om en tia till mat. De flesta nekade. När hon kom till Calvin gav han henne en hundralapp. Istället för att bli glad tog hon sedeln och fnös åt honom. Hon stack fram sitt illaluktande ansikte bara någon centimeter från Calvins och fräste: ”Nu känner du dig god va?”

Ett annat minne är från hans tid i lumpen. Han var i marinen och fick förmånen att åka med på långresan runt halva jorden. De var i en liten stad i Brasilien. Han var på väg att köpa vykort. På gatan satt en krympling utan vare sig armar eller ben på en liten planka med hjul av trä och tiggde. Han kände på sin för tillfället sista femdollarssedel i fickan (dollarn fungerade bra i hela Sydamerika och Västindiska havet och de fick löning en gång i veckan). Hemma i Sverige fanns en flicka som betydde mycket för honom. Han ville väldigt gärna skicka ett svar på hennes senaste brev så snabbt som möjligt. Krymplingens ålder var svår att bestämma, men han måste varit någonstans mellan trettio och femtio. Om han hade klarat sig ända till nu utan Calvins hjälp, så skulle han klara sig utan hans hjälp idag också. Han tittade åt ett annat håll och gick förbi, men minnet av krymplingen levde fortfarande kvar.

När Calvin vaknar ur sina minnen sitter Luther och iakttar honom nyfiket. Ett snett leende får räcka som svar på den outtalade frågan om vad han tänkte på. ”En man som ägde mycket” var det. Calvin påbörjar läsningen som ska ge svar på hur identisk hans dröm egentligen var med denna historiska händelse.
– När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?
(Smålikt...)
– Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.”
(Väldigt likt...)
– ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.”
(Likt, likt, likt...)
– Jesus såg på honom med kärlek och sade:
(Calvin minns den ofattbara kärlek som speglades i Jesu ögon.)
– ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”
(Kusligt...)
– Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.
(Pust...)
– Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade:
(De sista orden läser drömminnet av Jesus i kör med honom.)
– ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”

Calvin bara gapar.
– Du verkar fortfarande tycka att identiskt är ett lite väl starkt ord? retas Luther.
– Nja, några vaga beröringspunkter finns väl, raljerar Calvin tillbaka.