ihopkrupen
sitter jag
på det nakna
golvet.
huvudet vilar
mot den kalla
cementväggen.
lika kall och naken
är jag.

iklädd
din vita skjorta
med röda fläckar
från min
rivna bröstkorg
speglar sig
de arma solstrålarna
i mina ögons
vattendrag.

din doft
promenerar
längs den långa
korridoren
och lungorna
tycks aldrig
ha andats in
djupare
än så här.

hjärtat slår i otakt.
ibland hoppar det över
ett
eller två
slag.
kanske önskar det
att aldrig slå igen.
kanske önskar det
att aldrig önska dig igen.

av rädsla,
varken rör
eller
flyttar jag på mig.
för stiger jag upp
så krockar jag
med allt
som är ditt
och faller.

istället

förgiftar
jag mig själv
återigen
med våra sånger.
jag sluter ögonen
och
sträcker ut
armarna
mot ditt håll.

berör mig
du
helvetets seraf
så att du
ännu en gång
innan
min död
kan
döda mig.